Träningsglädje

Tack YUME by Ellie för de fina armbanden jag fått! Särskilt det i vitt läder med ”träningsglädje” stansat gillade jag extra mycket. Och det neongröna med budskapet ”run”. Stort tack. När de damp ner på mitt halvgolv förra veckan blev jag så glad. Och rörd. Fastän jag var lite frustrerad över vissa människor slog det mig att det finns så mycket generositet och fina personer runt omkring mig – på olika sätt. Vissa känner jag, andra pratar jag med via bloggar och twitter, och en del är fantastiska och omtänksamma fastän jag inget vet. Tack till er alla för att ni är ni!

Nu vill jag skicka något vidare. Jag har en hel hög med träningskläder som är nästintill oanvända i min garderob. Framförallt är det en massa tröjor. Så om du har storlek L/XL så skickar jag gärna vidare åt ditt håll. Jag kan inte garantera vad eller hur mycket som hamnar i paketet, det blir en överraskning. Kanske gillar du det. Kanske inte. Om du inte gör det skänker du det vidare helt enkelt. Maila mig på traningsgladje at gmail.com om du är intresserad! Jag betalar frakten.

Innan jag återgår till vardagen ville jag göra mesta möjliga av den här dagen. Så jag åkte till Tällberg. Har varit himla sugen sedan Anna sprang halvmaran där. Det är gigantiskt vackert i Tällberg även om jag inte var så himla road sist jag var här.

I löparskorna gjorde jag några kilometer längs Siljan på en stig som var markerat med rött och orange. Det var det röda jag försökte följa och det gick sådär. Jag visste varken hur långt det skulle bli eller var slingan skulle ta vägen. Efter att ha sprungit ett tag kom jag till en skylt som visade att röda markeringar skulle bli 7.5 km och ledde såväl genom en camping som förbi små ministränder med plats för 2 badlakan. Möjligen 3. Det är fint att springa på små smultronställen. Någon gång skulle jag vilja göra en liten roadtrip med syfte att just springa på fina ställen.

Det började bra. Det var ju asfalt. Även om det var uppför. Gruset efteråt var också okej, inget märkvärdigt. Efter ett tag blev gruset till stenar, men det var fortfarande okej. Det var någonstans där det var hål i marken som det smög sig på. Rädslan. Kilometrar där jag inte hade någon kontroll alls, där folk vurpade lite här och var och där det var himla trångt i spåren. Det kändes som att åka kvällsskidåkning i Åre. Rädslan att jag själv skulle tappa kontrollen var lika stor som rädslan av att bli påkörd av någon annan. Snart dominerade den hela mig. Jag höll hårt i styret. Ville inte tappa det. Håligheterna som cykeln dundrade i var som en puckelpist, fast pucklarna gick nedåt och inte uppåt. Som gigantiska räfflor typ.

Några kilometer innan Risberg (en tredjedel in i loppet) önskade jag mig innerligt någon annanstans och bestämde mig för att kliva av. Jag hade inte ett dugg kul. Jag gillar fart. Men jag vill ha kontroll.

Jag åkte buss till Mora tillsammans med några barskrapade (i huden alltså) och andra med tekniska fel. Vasaloppsorganisationen är grymma på mycket men det finns en förbättringspunkt. Vi som bröt fick åka en buss – våra cyklar skulle transporteras senare. Ingen visste riktigt hur eller när, bara att de skulle finnas i Mora innan klockan 21. Frågan som återstod var om jag skulle vänta i Mora, kanske ända till kl 21 – eller åka 9 mil hem till Sälen och sedan 9 mil till Mora för att hämta cykeln och sedan 9 mil hem igen.

Min cykel kom till Mora innan 21. Strax efter kl 17 var den där och jag sparade några tårar tack vare det. En hel mängd andra gick åt en stund innan. Jag var så himla ledsen och förstod inte varför. Efter en stund vid Siljan insåg jag att det var rädslan som fortfarande satt i kroppen. Den känslan är ovan och överväldigande.

I morgon skiljs jag från min mtb. Den är såld och lämnas kvar i fjällen till en annan lycklig ägare. Den är verkligen fantastisk, min Trek. Den har bara haft fel ägare fram tills nu.