Träningsglädje

Man kunde ju gissat redan på förhand att det skulle skita sig med backarna. Jag hade helt fel mental inställning. Var inte så sugen. Ville helst inte. Kutade uppför första backen och undrade om kroppen skulle förvåna och dra på. Men det gjorde den inte. Såklart. Huvudet vinner oftast och idag var det inte läge. Så jag sket i backarna och sprang vidare.

Men jag fick en fin runda och svett i pannan trots avsaknad av intervaller. Det blir alltid som man tänkt sig. Helgen har således börjat fint med 40 minuter härlig löpning och nu ska jag iväg på firande.

Jag laddar för backintervaller. Räds lite att jag springer dem utan min bästa coach. Han är verkligen guld värd. Vet precis vad jag går igång på: vad som får mig att fortsätta och vad som får mig att stanna.

Det värsta jag vet med en coach är när någon springer framför mig. Sådär ett retligt halvt steg före. Jag blir less. Skiter i det. Stannar. Vanligtvis är ju själva tanken med en ”hare” att den ska ligga lite framför. Min bästa ”hare” ligger ett halv steg efter. Det är då jag känner mig stark. Det är då känslan tar mig vidare.

Jag springer dåligt i grupp. Känner inte alls peppen. Delar faktiskt inte träningsglädjen. Det är sällan, i stort sett aldrig, som jag presterat bra i grupp. Jag tränar bäst på egen hand tillsammans med någon som ligger steget bakom – eller i en liten tight skara med några utvalda få.

Ibland tappar jag all kraft, energi och ork när jag hör ett ensamt litet fel ord. När jag är trött och hör ”halva intervallen kvar” vill jag helst fälla krokben på den där coachen som springer bakom. Jag hade mycket hellre önskat att personen sagt ”du har gjort mer än halva intervallen”. Det landar annorlunda hos mig när jag är trött och inte tror att jag orkar.

Det där med coachande är finlir med fingertoppskänsla. Ja, om man nu ska ha en coach som är värd namnet. Min bästa coach är Grabben. Han är alldeles snart coach även på pappret (vad han aldrig talat om är att han redan för många år sedan skrev träningsprogram till de som tjatade sig till det). Det är kul att se hur han redan träffat flera personer som är intresserade av det han gör – och hur han gör det.

Jag bad om hans barskaste uppsyn…

Jag var hos Craft i Borås häromdagen och de skulle precis ut och cykla. Det fick mig att längta. Det var så himla länge sedan sist! Jag är en solskenscyklist (även om jag inte alltid har vädret med mig) och solen skiner ju även på hösten… men, man bör ju ha lite andra grejer på sig. Typ det här:

1. Regnbrallor. Utifallatt…

2. En varm tröja. Craft är fantastiskt bra på lager 2!

3. Benvärmare. Man drar dem på UNDER sina kortare cykelbyxor. Inte över (nybörjarfel som jag har gjort).

4. Bra vantar. Dessa hade jag på mig i juni – funkar således året om.

5. En cykel kan vara bra att ha. Denna är en Ducati Factory SP.

6. En ”Siberia Booty”. Låter varmt!

7. Armvärmare!

8. Jacka som stänger ute motvinden.

 Crafts kläder hittar du här. Cykeln finns här.

Nyfiken på hur det ser ut på Crafts kontor? Kolla in nedan! Här samsas kläder med produktutvecklare, marknadsmänniskor och säljare. Materialet är närproducerat och inte sällan är det elitidrottare som basar över kollektionerna. Skidåkaren Björn Lind är till exempel ansvarig för Crafts kläder för längdskidåkning. Även cykelkläderna tas fram av människor som kan sin sak.