Det blev inte 18 mil. Det blev typ 14. Jag har försökt mäta ut sträckan på Gmap men vissa vägar har fallit i glömska. Jag hade fint sällskap under 8-9 mil i form av Jennie som på sin snygga Specialized ledde vägen. Jag höll sikte på hennes bakhjul men hann se rätt mycket hav och åkrar också. Det är kul att cykla landsväg. Har jag sagt det förut?
Eller, det var inte kul hela vägen. Redan när jag tog de första tramptagen kände jag i benen att de inte var på hugget. Det kändes segt och obekvämt. Inte min cykeldag idag om man säger så. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och förvarnade mitt cykelsällskap som väntade på mig strax efter Falkenberg.
Jag gissade att sträckan Halmstad – Falkenberg var dryga 3 mil för det har jag sett på en skylt men det är nog om man åker vägen via Wapnö ut från Halmstad. Jag valde Ginstleden och åkte förbi Steninge och allt det där. Efter Ugglarp valde jag att åka gamla E6:an men hamnade på en cykelväg som var ungefär lika rak och lång och tråkig som man kan tänka sig. Den sträckan visade sig bli typ 5.
Efter Falkenberg satte jag ilskan i halsen och skrek ut några väl valda svordomar när jag mötte märkliga människor på cykelbanan. Ett sällskap hade cyklande barn som var all over the place trots att de såg att jag kom och jag undrade muttrande om de ville att de skulle smälla? Precis efter det cyklade 3 personer i bredd och ingen ville flytta på sig trots att jag hojtade och de kollade bakåt. Och några hundra meter senare mötte jag 2 stavgångare som trots raksträcka inte såg att jag kom förrän i allra sista sekund – då hade jag redan tvärbromsat. Att cykla på cykelbanor är med andra ord en mycket dålig idé. Är att cykla på vägen bättre? Jag vet inte. Finns det cykelbanor ska man ju cykla där men det ”går” ju faktiskt inte.
När vi stannade för fika hade jag cyklat ungefär 10 mil och kände mig helt okej i kropp och ben. På café Bara Vara köpte jag sockerdricka från förr och en kladdkaka. Semester för mig är att träna och(!) fika. Jag gillar upplevelser och mat ingår definitivt i min definition av det. Upplevelsemat kan vara salladskonstverk eller fikabröd och kladdkaka, allra helst om det är hembakt. Godis och fulfika gör sig icke besvär.
En stund efter fikat checkade mina ben ut. Jag var trött. Jag och Åsa konstaterade när vi cyklade i söndags att det inte kändes ett dugg bra att cykla efter energistopp. Det känns som om kroppen sysslar med annat än att cykla. Den bearbetar liksom maten. Lite så var det nu med…
Jag tänkte sluta cykla i Åsa men hängde i ända till Kungsbacka. Där sade jag hej då till Jennie som körde sista biten in till Göteborg. Själv satte jag mig på en innergård med en latte och märkte att min högerhand var lite knepig. Den var i princip oanvändbar. Ringfinger och lillfinger buktade konstigt och jag kunde inte sträcka på dem. Lillfingret pekade (och gör fortfarande) snett åt sidan och jag kunde inte (kan fortfarande inte) röra den åt sidan med muskelkraft. Jag har ingen finmotorik i halva handen och ingen kraft alls. Mycket märkligt. Fast – jag känner igen känslan lite, från Siljan Runt. Enligt Twitter beror det på tryck på ulnarisnerven – styrlinda med gel kan hjälpa. Tack twittrare!
På det stora hela är jag mycket nöjd med min cykeltur. Jag var trött redan innan jag började men slog ändå distansrekord. Jag är nöjd med att jag stannade i Kungsbacka. Man ska sluta när man har som roligast.
Jennie!
Café Bara Vara
Sista pitstoppet på en innergård i Kungsbacka
Cykeln fick skjuts hem – på ett släp
…och såhär pekar mina fingrar
