Träningsglädje

Ni är väldigt många som undrar över min juicer som jag lånar. Det är en Philips HR1871 och har visat sig kunna juica det mesta. Från äpplen och päron till ingefära, vitkål och (okokta) rödbetor.

Att juica är både roligt och enkelt och jag har en alldeles särskild fabless för det eftersom min enkla men genialiska dröm är att starta en juiceverkstad. Sverige har varit extremt sen på trenden men nu har de börjat poppa upp lite här och var – det kommer bland annat att finnas en på SATS Spårvagnshallarna som öppnar om några veckor.

Det jag gillar med juicmeaskinen är att den är enkel och klarar det mesta (läs: allt jag testat!). Jag behöver inte skära upp frukten innan jag lägger ner den i röret. Det funkar att stoppa i hela äpplen och citroner och rödbetor. Ibland när den stöter på något hårt (som kärnor från citronen) märker man det på motorn som kan få lägga i en extra växel under någon sekund.

Juicemaskinen är enkel att rengöra. Den består av olika delar som jag sköljer av direkt efter att juicen är klar. Sedan låter jag dem torka på en handduk. Lite nu och då stoppar jag in delarna i diskmaskinen. Om man inte torkar delarna direkt med handduk så behövs det lite avställningsyta. I mitt nuvarande kök så finns det plats – förut när jag bodde i en 1:a på 23 kvm hade det blivit lite mer omständigt eftersom mitt kök var så litet.

Precis som med min blender från KitchenAid som jag älskar låter jag juicern stå framme hela tiden – men jag hade lika gärna kunnat förvara den i ett skåp eller låda. Jag gör juice ungefär 3 gånger i veckan och favoriten är att mixa äpple eller päron tillsammans med citron och ingefära. I grönsaksväg har jag testat vitkål och morötter men jag ser fram emot att mixa selleri och färska örter med frukt och bär. Att juica är kul!

Ella skrev om den arma stackars kvinnokroppen häromdagen. Extremt läsvärt! Hon följer upp det med det här inlägget. Idag läser jag nedanstående tweet. Och det slår mig ungefär en hundrade gång hur så mycket är så himla fel.

Vad är det som driver klädkedjorna till att ständigt utmana med smalare modeller – och smalare skyltdockor – när samhället säger sig vara trött på det genom artiklar i tidningar och andra opinionsbildare? Vad är det som driver samma tidningar till att hejvilt blanda mellan att läxa upp sina läsare att vara nöjda med sig själva och lära ut självbildsbättringstips och sedan fronta framsidan med quickfixes och löften om smalare midja och färre kilon? Vad är det som får samma tidningar att ha ännu lite smalare modeller? Vad är det som får människor i den gemenskap vi kallar samhället att utåt tycka att det är för jävligt med dagens ideal och sedan med alla signaler som går att tillgå visa de som inte håller formen att de inte duger? Vad får oss att i ett sammanhang tycka att alla ska passa in och att alla ska bli accepterade – och i nästa andemening stänga någon ute? Hur kunde det gå så snett?

Varför blir vi så fördummade i en grupp än när vi står på egna ben. Var och en och för sig så skäller vi ut rubrikerna om hetsbantning på kvällstidningslöpet. Sett till var och en av oss i grupp så köper vi lösnummer hejvilt när vi får det rätta bantningslöftet. Var och en och för sig tycker vi att skyltdockorna allt oftare är alldeles för smala. Sett till var och en av oss i grupp så tycker vi att just den outfiten från just kedjan var så himla snygg så vi shoppar där hej vilt. Och önskar att vi såg ut just så som dockan.

Det var s v å r t att kliva upp imorse. Gå upp tidigare än jag behöver på en helg liksom? Fast det var ju det där med ”behöver” då. Det är högst beroende av definition!

Som vanligt ångrar jag mig inte ett dugg över att ha klivit upp när jag väl är uppe och igång. Stockholmsmorgonen mötte mig i med gråpastell och först en löpande man i långärmad tröja och shorts och sedan en man med full vintermundering. Jag själv har lagt mina fodrade tights i lådan som fortfarande väntar på vinter men kombinerade undersällströja med hög krage och tunn löparjacka. På mina morgonjoggar springer jag sällan särskilt fort utan vill ha någonting att gosa in mig i.

I öronen hade jag sällskap i form av Jillian Michaels (The Jillian Michaels Show är en gratis podcast som ges ut 1 gång i veckan och som hämtas via iTunes) och jag tycker hon är fantastisk på många sätt. Jag lyssnar inte på Jillian för träningstipsens skull. Där skulle jag hellre vilja lyssna på andra. Jillian är allra bäst på att prata mentala aspekter. Livskraft, livsglädje, livsaspekter, livssituationer, livsval och livet. Jillian påminner mig om att se på livet med andra ögon och hon får mig att inse möjligheterna hos mig själv. Sedan har hon en väldans massa åsikter om vegansk mat, sojamjölk, bikramyoga, barfotaträning och you name it – och det kan man tycka vad man vill om.