Träningsglädje

50 träningspass är faktiskt till ända (sedan 7 november) – nu är det nyår enligt min träningskalender. Den riktiga almanackan håller inte riktigt med – det är fortfarande några dagar kvar…

Ett helt år är för långt för att jag ska styra upp det i detalj. 2012 ska jag samla på upplevelser. Överlag ska jag också cykla mer eftersom jag har några cykelutmaningar att erövra – bland annat CykelVasan i augusti och kanske en HalvVätter eller någon annan längre utmaning på min racer på mer eller mindre egen hand. Lopp är ju e g e n t l i g e n inte min grej… Mitt tredje generella nyårslöfte som jag smygstartat sedan i sensomras är att ha roligt på tisdagar. Veckans dagar är för värdefulla för att stämplas som tråkiga och slösas bort.

Jobbigare nyårslöften än de ovan har jag inte. Däremot ska jag försöka styra upp årets olika månader lite mer. Januari är först ut – en riktig mängdmånad till träningen sett. Jag ska passa på att dra nytta av allas nyårslöften som glöder och smida medan järnet är varmt. Jag vill inte riktigt räkna min träning i minuter eller sätta något galet tidsmål eftersom jag tycker att det ger dåliga vibbar – men målet är att min almanacka ska ha en hög dos träningsaktiviteter, både inplanerade och genomförda. Merparten ska bestå av cykling, skidåkning, högintensiv löpning och kompletterande styrka och rörlighet.

En riktigt bra spaning inför 2012 hittar du här!

Em gör sitt nyårslöfte lite tvärt om det här året: istället för att addera grejer till livet så släpper hon taget. Eva-Marie har också skrivit ett inlägg på samma tema. Det är en skön tanke som jag gärna tar efter. För några månader sedan var jag på yogaretreat på Copperhill här i Åre och jag minns en fantastisk bra sak som vår yogalärare sa: i varje andetag skulle vi andas in det vi ville ha mer av – och ut det vi ville ha mindre av.

Något jag gärna släpper taget om är mitt dåliga samvete. Det följer med mig överallt mest hela tiden. På Poolias personlighetstest som snurrat några varv på Facebook beskrevs jag som ”den känsliga relationsexperten”. Det säger nog allt. Jag är förvisso rätt bra på att sätta mig själv främst – men jag gör det på bekostnad av ett samvete som pockar på för mycket av min uppmärksamhet. Och det är både dumt och onödigt. Jag är inte satt på jorden för att ta hand om alla andra – jag är här för att ta hand om mig själv. Första steget att förändra en vana är att bli medveten om den och genom det här inlägget vill jag påminna mig själv om att släppa taget om det dåliga samvetet. Min omgivning klarar sig galant ändå.

Apropå Copperhill så var jag där idag igen tillsammans med min familj. Jag åt bland annat råbiff på älg och chokladfondant med morotschips och sorbet på havtorn. Några timmar innan hade jag äntligen åkt mina första svängar alpint för säsongen och rundat av skidåkningen med 8 km i längdspåren. Det kändes tungt både utför och uppför. Ovana ben på skidor som krävde för mycket i utförsåkningen – och en trött rygg som inte orkade staka sig genom spåren under längdåkningen. Imorgon är dock en annan dag. Då ska jag åka på mina snällare slalomskidor och kanske kräva lite mindre.

Jag stack ut ”en sväng” ikväll. Tänkte mig ett snabbt pass och det blev exakt 25 minuter från det att jag klev ut genom dörren tills dess att jag kom in igen. Sprang en kilometer med första halvan med vinden i ryggen. Inte så farligt, tyckte jag. Vinden hjälpte mig framåt och det var inte särskilt kallt även om snön yrde runt omkring mig. Här och var hade snön blåst i drivor och fötterna begravdes i fluffig nysnö.

En halv kilometer senare vek jag av för att ta gångvägen hem över Draklanda. Snövallen på sidan var nästan metern hög och direkt när jag gått över tågspåren och vänt tillbaka märkte jag det. Hur omöjligt det var att springa åt andra hållet! Snön piskade i ansiktet och rispade ögonen så till den grad att jag envist fick borra ansiktet i snön. På fältet hade vinden styrt och ställt som den ville så jag vadade i snö upp till låren. På högersidan såg jag ett dike och jag undrade ett slag om jag var mitt i det. Pinnar som markerade vägen skvallrade om att jag var där jag skulle vara men snön hade helt sonika blåst igen hela vägen. Jag testade att springa och det var som att springa i högt vatten – fast vatten i fryst form är onekligen inte lika tungt som den rinnande varianten.

Efter ett tag kom jag tillbaka till huset igen och bestämde mig för att dra några vändor uppför den backe som leder upp till ytterdörren. Den är inte särskilt lång så 10 rusher uppför kändes rätt så fjuttigt – men det fick duga. Tillsammans med några plankor, andra magövningar och 10 burpees. Sedan gick jag in och duschade varmt och länge. 2 pass kvar.

Bilder från min Instagramfeed – du hittar mig genom att söka på ”sararonne”. Instagram är en app och social plattform där man följer varandra via foton och är riktigt kul. Jag har haft mitt konto rätt länge men varit aktiv sedan… igår kväll! Jag finns på Twitter också!