Kommer ni ihåg den där gamla, gamla reklamfilmen från Telia om klasskompisarna som ska orientera på gympan. Några är lata och ringer till den snabbaste som är ute i skogen och beskriver hur kontrollens stämpel ser ut. De lata gör hål i sin orienteringslapp (eller vad det nu heter) med en nål efter beskrivning och det hela är en rätt så rolig reklamfilm för mobiltelefoni.
Well, jag och mina kompisar gjorde också hål i de där lapparna i skolan eftersom vi inte orkade springa så himla långt. Det var jobbigt och omständigt och man kom alltid försent till lektionen efteråt (vilket var geografi minns jag mycket väl) eftersom man aldrig kunde beräkna hur lång tid det skulle ta att komma hem från kontrollen längst bort. Om man nu ens hittade dit.
Skolidrott var aldrig mitt bästa ämne. Jag vet inte riktigt vad jag fick för betyg, 3 förmodligen (mina skolår var sista året med betygsystemet 1-5). Mitt sämsta – tillsammans med kemi och fysik. Det finns en sak gemensamt med dessa ämnen under min skolgång. Vi hade så himla dåliga lärare.
Mitt sista år med skolgympa (vilket var 1:a året på gymnasiet eftersom jag läste ett internationellt program där idrott inte finns på schemat) fick vi en grym idrottslärare. Då kan det ha varit så att jag ökade på mitt betyg till en 4:a, jag minns inte så noga. Men jag minns däremot att jag tyckte att det blev roligare. Det var under detta år jag började träna på kvällarna – eftersom jag tyckte det hade blivit kul!
Vår nya idrottslärare jobbade med individuella målsättningar och vi slutade jämföra oss med varandra. Dessutom fick vi ofta välja vad vi skulle göra. Frisbee eller springa. Bada eller spela handboll. Jag tror att den läraren gjorde mycket gott inte bara för mig utan för alla elever i Saltsjöbadens Samskola som tyckte att gympalektionerna var dödens! Uppskattning och valfrihet gör mycket för både motivation och rörelseglädje.
Jag misstänker att mycket av de negativa känslor många har kring idrott och träning föds i skolgympan. De som har lätt för sig på skolgympan glänste. Det var ofta dem man såg upp till. Men om man inte sprang lika snabbt som de snabba rankades därefter. Tänk om vi, efter varje löparlopp, skulle bedömas efter hur snabbt vi sprang eller hur bra vi simmade eller hur duktiga vi var på bollkänsla (vilket var en grej jag faktiskt var bra på). Hur skulle det kännas? Ja inte är det lätt att odla självkänsla utifrån en sådan miljö i alla fall. Inte skulle vi fylla loppen i den takt vi gör nu när det är högst frivilligt att vara med och träning handlar om att ha roligt istället för att tvånget att vara så jäkla bra hela tiden.
Det är inte lätt att gå i skolan. Samhället gör sig själv en björntjänst om man inte uppmuntrar till rörelseglädje istället för att döda den. Bra lärare betyder så otroligt mycket: det är dessa som lägger grunden för vilket livet ska byggas på, oavsett om det handlar om skolgympa, matte eller vad som helst.
Och sedan kommer steg 2 i livet. Jobbandet. Ännu ett exempel på när verkligheten inte förstår sitt eget bästa. Undersökning på undersökning visar att personer som tränar är mindre sjuka. Mindre sjuka människor är lönsammare för företag. Logiken är glasklar: ägna någon eller några timmar av arbetsveckan till att träna. Företagen skulle tjäna mer pengar och allehanda chefer och investorer och varenda kotte i samhället skulle vinna på det.
Men nä. Det är mycket som är logiskt som inte genomförs. Det är väl därför vi är där vi är idag. Med Grekland som en följetong man inte tror ska finnas, med skandaler här och där och med saker som sopas under mattan och med rätt konstiga affärsbeslut som fattas eftersom vi är människor och inte maskiner. Mänsklighet, på gott och ont.
Stackars betongbarn får orientera i Rålis…
