Kommer ni ihåg den där gamla, gamla reklamfilmen från Telia om klasskompisarna som ska orientera på gympan. Några är lata och ringer till den snabbaste som är ute i skogen och beskriver hur kontrollens stämpel ser ut. De lata gör hål i sin orienteringslapp (eller vad det nu heter) med en nål efter beskrivning och det hela är en rätt så rolig reklamfilm för mobiltelefoni.
Well, jag och mina kompisar gjorde också hål i de där lapparna i skolan eftersom vi inte orkade springa så himla långt. Det var jobbigt och omständigt och man kom alltid försent till lektionen efteråt (vilket var geografi minns jag mycket väl) eftersom man aldrig kunde beräkna hur lång tid det skulle ta att komma hem från kontrollen längst bort. Om man nu ens hittade dit.
Skolidrott var aldrig mitt bästa ämne. Jag vet inte riktigt vad jag fick för betyg, 3 förmodligen (mina skolår var sista året med betygsystemet 1-5). Mitt sämsta – tillsammans med kemi och fysik. Det finns en sak gemensamt med dessa ämnen under min skolgång. Vi hade så himla dåliga lärare.
Mitt sista år med skolgympa (vilket var 1:a året på gymnasiet eftersom jag läste ett internationellt program där idrott inte finns på schemat) fick vi en grym idrottslärare. Då kan det ha varit så att jag ökade på mitt betyg till en 4:a, jag minns inte så noga. Men jag minns däremot att jag tyckte att det blev roligare. Det var under detta år jag började träna på kvällarna – eftersom jag tyckte det hade blivit kul!
Vår nya idrottslärare jobbade med individuella målsättningar och vi slutade jämföra oss med varandra. Dessutom fick vi ofta välja vad vi skulle göra. Frisbee eller springa. Bada eller spela handboll. Jag tror att den läraren gjorde mycket gott inte bara för mig utan för alla elever i Saltsjöbadens Samskola som tyckte att gympalektionerna var dödens! Uppskattning och valfrihet gör mycket för både motivation och rörelseglädje.
Jag misstänker att mycket av de negativa känslor många har kring idrott och träning föds i skolgympan. De som har lätt för sig på skolgympan glänste. Det var ofta dem man såg upp till. Men om man inte sprang lika snabbt som de snabba rankades därefter. Tänk om vi, efter varje löparlopp, skulle bedömas efter hur snabbt vi sprang eller hur bra vi simmade eller hur duktiga vi var på bollkänsla (vilket var en grej jag faktiskt var bra på). Hur skulle det kännas? Ja inte är det lätt att odla självkänsla utifrån en sådan miljö i alla fall. Inte skulle vi fylla loppen i den takt vi gör nu när det är högst frivilligt att vara med och träning handlar om att ha roligt istället för att tvånget att vara så jäkla bra hela tiden.
Det är inte lätt att gå i skolan. Samhället gör sig själv en björntjänst om man inte uppmuntrar till rörelseglädje istället för att döda den. Bra lärare betyder så otroligt mycket: det är dessa som lägger grunden för vilket livet ska byggas på, oavsett om det handlar om skolgympa, matte eller vad som helst.
Och sedan kommer steg 2 i livet. Jobbandet. Ännu ett exempel på när verkligheten inte förstår sitt eget bästa. Undersökning på undersökning visar att personer som tränar är mindre sjuka. Mindre sjuka människor är lönsammare för företag. Logiken är glasklar: ägna någon eller några timmar av arbetsveckan till att träna. Företagen skulle tjäna mer pengar och allehanda chefer och investorer och varenda kotte i samhället skulle vinna på det.
Men nä. Det är mycket som är logiskt som inte genomförs. Det är väl därför vi är där vi är idag. Med Grekland som en följetong man inte tror ska finnas, med skandaler här och där och med saker som sopas under mattan och med rätt konstiga affärsbeslut som fattas eftersom vi är människor och inte maskiner. Mänsklighet, på gott och ont.
Stackars betongbarn får orientera i Rålis…
Ja, du vet ju att jag om nån håller med;) Min krönika i Träningsguiden är också på typ samma ämne.
Jag har under de flesta idrottslektioner i grundskolan avskytt dem och varit livrädd. (Spelade mycket bollsporter med killar som kastade/sparkade superhårt.) Under gymnasiet, som ännu inte är slut för mig, har jag haft en underbar idrottslärare som peppat, sett alla och haft många kul lektioner. De två roligaste har nog varit när vi hade Body Jam på MåBättre och när vi spelade Quidditch för mugglare. (Sporten de spelar i Harry Potter fast på marken och lite andra regler.) Det är först de senaste åren jag tyckt att det varit roligt att träna.
Jag håller med om vartenda ord!! Jag var inte särskilt sportig som ung: ingen bollkänsla, kunde inte springa särskilt varken långt eller snabbt, var inte så vig osv. Men jag tyckte att det var roligt! Jag var alltid med och gjorde alltid mitt bästa. Dock så fick sig både självförtroende och självkänsla en rejäl törn av allas suckar när jag missade en passning osv. Usch, det har satt sig så djupt att jag för något år sedan när jag spelade lite beachvolley med kompisar fick avbryta och började gråta för att jag kände mig så dålig, när jag spelade på skoj med mina allra bästa kompisar!! Det är sjukt och det gör mig arg att jag fortfarande som 30-åring har men kvar från skolgympan!
Och så träning på arbetstid: JA, JA, JA, säger jag!! Och VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR är det så svårt för arbetsgivare att förstå??
Tack för ett grymt bra inlägg!
Jag hade turen att ha en fantastiskt bra jympalärare i högstadiet. Möjligtvis lite gammeldags då klassen ofta delades upp tjejer/killar, men för mig passade det bra.
Det han framförallt gjorde väldigt bra var att redan i 7:an mätte man sin prestation, typ antal situps på 1 min, tid för att springa 1 km osv. INGEN jämförelse med klasskamrater. Sen gjorde man samma test i 8:an och 9:an och hade man en uppåtgående kurva var man nästan garanterad betygshöjning.
Tyvärr var jympaläraren i gymnasiet bedrövlig… de som höll på ”seriöst” med sport på fritiden (läs: friidrott, läs inte: ridning) fick toppbetyg oavsett vad de presterade på jympan. Jag som presterade rätt bra men inte spelade fotboll eller friidrottade på fritiden kom aldrig upp från medelbetyget. Man blir så trött…
Jag är en sådan där som alltid hatat skolgympan och det hatet fördes definitivt över till min syn på träning. Precis som du skriver beror det nog mycket på dåliga lärare. Speciellt minnesvärd är min högstadielärare som i början av nian sa att jag aldrig kunde få högre betyg än 2:a. Efter det gjorde jag inte ett skit, han kunde ju inte ge mig en etta eftersom jag var där kroppsligen. Det jag jag kommer ihåg från gynpan i grundskolan är ingen som helst rörelseglädje utan bara ångest och känslan av att jag var dålig. Dessutom var det ju accepterat att de andra eleverna kunde tala om att man var dålig, t.ex. att man var för dålig för att ha bollen utan skulel passa den vidare. För min del förändrades det till viss del när jag började gymnasiet när jag fick en ny lärare som bl.a. såg till att det fanns alternativ (jättetuffa fyspass) när det handlade om typisk hatgympa som redskapsgympa och gärna lät oss pröva på andra sporter än de vanliga. På så sätt blev klassen jämnare. Sedan hjälpte det till att jag gick i en idrottsklass där de som höll på med elitidrott inte tog vanliga gympan på särskilt mycket allvar, vilket skapade en väldigt skön och tillåtande stämning.
Jag har tänkt mycket på det där och det finns inget annat ämne i skolan där man bara förväntas utföra en massa saker och vara bra på det utan att få lära sig hur man bygger upp förmågan. Det skiljer sig också från hur man tränar när man gör det på riktigt. Sedan slänger man ihop folk med helt olika förutsättningar och förkunskaper utan att kompensera för det – jag som aldrig stått på en fotbollsplan privat skulle vara i samma lag som fotbollskillarna i min högstadiklass. Inte konstigt att de tyckte att jag var dålig och jag tyckte att det var tråkigt.
Jag glömmer aldrig när han sprejade pepparspray i ett av hörnen i klassrummen och gjorde reklam för att ett sådant skulle alla tjejer ha. Jag åkte spårvagnen ut till skolan då jag bodde i Älta . Hon engelska läraren satt även hon på det tåget. Någon resa fick jag ur henne att hennes man dött. Idag kan jag kanske ha förståelse för att hon var så arg som hon var, även om det inte är någon ursäkt.
Hanna: den biologiläraren hade vi också, fast bara första året. han var väldigt annorlunda. när det var prov kunde han pyssla med helt andra grejer. enligt ryktad blev han sparkad eftersom han slagit en annan lärare – hon engelskaläraren som var väldigt arg…
Hej Glömmer aldrig en biologilärare som de hade på saltis. Han var även trollkarl och gjorde allt annat än undervisade i biologi. 🙂
Underbar blogg, utan press bara kärlek till träningen.
Härligt inlägg som får mig att tänka tillbaka och minnas. Jag har hade nog ganska tur med idrottslärare fram till gymnasiet. Vi gjorde mycket olika saker och var ute mycket. På gymnasiet fick vi dock ett gift gammalt par som gick i likadana wct-overaller alla tre åren. Det enda vi gjorde var att spela innebandy, fotboll och basket. Om vi inte själva såg till att vi fick göra något annat…
När det kommer till företagen förundras jag varje dag över hur lite man satsar på något som skulle ge mångfalt med pengar och friska människor tillbaka…
När jag kom i mål efter mitt första marathon så tänkte jag: Tänk om min gamla idrottslärare skulle se mig nu, hon skulle tappa hakan… Alltid vald sist och fått höra att jag var bra på att hoppa – under ribban.
Skönt att höra att flera har liknande bakgrund och ändrat inställningen till träning. Vad bra vi är!
Du får femma OCH MVG för det inlägget 🙂 Vi är bra på olika saker och alla behöver bli bekräftade för något, vare sig det är prestation eller agerande/beteende. Men skolan ÄR klurig med sina betyg och sina jämförelser. Och jag tror att gymnastiken blir ett extra känsligt kapitel eftersom den har med så få vidareutbildningar och yrkesroller att göra och är något som barn vill vara bra på. Man borde helt enkelt inte ge betyg i gymnastik – bara utföra den för att eleverna ska göra bra ifrån sig i andra ämnen. Till vissa fysiska yrken har man ju ändå inträdesprov. Så tänker jag. Som alltid haft femma i gymnastik…
I mellanstadiet sprang vi 100 meter. Eller det var kanske bara 60 då. Fort gick det i alla fall och efteråt skulle vi skriva upp våra resultat på ett papper (bara en sån sak?) Jag var hur som helst snabbast och möts då av kommentaren ”Men det behöver vi kanske inte skriva upp – det är inte så roligt för killarna om du är snabbare än dom”. Jag blev inte direkt taggad på skoljympa efter det…
Bra inlägg! Visst har skolidrotten stor betydelse för vår fortsatta inställning till motion och jag håller fullständigt med om att någon timmes träning i arbetsveckan hade gjort under.
Klockrent 🙂 ja tänk om alla hade det lika bra som på mitt jobb 🙂
Härligt inlägg Sara! Jag har alltid varit intresserad av idrott och alltid valt det som individuellt val förutom på gymnasiet för det var för svårt att få MVG (typ omöjligt, inte ens min vännina som var landslagsgymnast fick MVG) så för att få ett schyst snitt fick jag välja filosofi och andra rätt onödiga ämnen för att inte riskera få VG. I vissa hänsyenden är den svenska skolan verkligen usel.
I grundskolan hade jag dock turen att ha superlärare. Bla Marcus Oscarsson (kanot OS guldvinnaren), landslagsspelare i handboll, M.Oscarssons tränare och det var verkligen toppen. 99% av klassen älskade idrotten och de turneringar vi spelade, shower vi hade m.m. Tänk vad viktigt det är med rätt lärare på rätt plats!
Usch ja, skolgympan lade grunden till ett uselt förhållande till idrott för min del och bollsporter och dans extra mycket. Aktiviteten redskapsvarv eller nåt sånt där var jag grym på. Det var styrketräning i stationer helt enkelt. Allt annat var jag usel på. Gympalektionerna föregicks alltid av magont och ångest, i flera år försökte jag hävda att jag var sjuk varje morgon när det stod gympa på schemat och jag utvecklade strategier för att inte synas på lektionerna. Som 20-åring började jag sakta men säkert möta skräcken och började springa och styrketräna men det är först som 30+ som jag verkligen har börjat älska att få röra på mig. Dock aldrig dans eller bollsporter! Förnedringen från de lektionerna satte för djupa spår.
Hade lektioner haft en annan inriktning och syfte att få alla att röra på sig inte att prestera kanske jag inte hade behövt vänta så länge innan jag kom igång.