Träningsglädje

Salen på Sportlife Odenplan var full med tjejer när det vankades Functional Moves. Killarna vågade sig inte dit. Lite synd, för Functional Moves är faktiskt galet jobbigt. Jobbigare på ett annat sätt än till exempel body pump eller annan styrketräning. Man måste koncentrera sig på hela kroppen eftersom ingen muskel jobbar isolerat. Bra träning. Även om den är jobbig som sagt. Jag kan tycka att 55 minuter Functional Moves är rätt lång tid så för min del hade man gärna kunnat korta ner tiden. Ett bra träningspass handlar inte om längd utan om kvalitet. Sedan krävs det olika längd på passen för sina målsättningar – såklart.

Eftersom jag hade lite dötid så tränade jag lite ryggrörlighet också. Försökte plocka övningar ur minnesbanken men kom typiskt nog inte på så många. Det är därför man ska planera vilka övningar man ska göra innan man går dit. Precis som man bör göra en inköpslista innan man handlar mat. Annars blir det liksom sällan som man tänkt sig. Note to self!

Jag premiärtränade i mina Adidas Feather. Det är egentligen en löparsko men jag har inte velat smutsa ner dem med utomhuslöpning ännu. Regn borde i och för sig inte vara smutsigt, bara lite blött? Det ska bli spännande att springa första passet – som Functional Movessko var de instabila. Bra för coreträningen – men dåligt för balansjälvkänslan!

Onsdag brukar vara bra dagar. Så också idag. Såhär har den sett ut och såhär planerar jag att den kommer att se ut:

05.45: uppstigning efter kontroll-sms från KarinTri om jag är vaken

06.00: träffar KarinTri för morgonpromenad. Det är mörkt, kallt och efter ett tag rätt så mysigt. Vi pratar mycket om hur vi älskar att sova och skrattar åt att vi är galna som inte sover just nu. Galet är kul.

07.10: kommer hem och är superkall så jag lägger mig under täcket en stund.

08.00: går upp och får sjukt bråttom. Gör allt som ska göra, vilket innebär att packa väskan med träningskläder, matlåda och systemkamera.

09.00: Går på lanseringseventet av isländska matarvet och produkten Skyr som äntligen kommer till Sverige. Som en yoghurt med kesellakonsistens med högt proteininnehåll. Klappar islandshästar, tittar på fårskalle och lyssnar på forskning inom mat- och måltidskunskap. Fotar lite, äter frukost – och smakar på de olika Skyrsmakerna.

12.00: Har jobbat några timmar och äter lunchen framför datorn. Snickrar på en föreläsning om påverkan av sociala medier och filar på en analys över ett företags mediebild i sociala medier. Ägnar 10 minuter åt det här inlägget. Noterar att Mia skriver om lycka och att många existentiella frågor går hand i hand med träning.

14: Sticker iväg på ett kundmöte för att prata, just det, sociala medier.

15: Kommer tillbaka till kontoret för ett internmöte på lattestället på gatan nedanför. Äter lite Skyr som jag har i väskan.

17: Rusar till gymmet med lurarna i öronen. Jag lyssnar nästan alltid på P1 och mellan 16-18 är det Studio1. Jag är en nyhetsnörd. Fast jag gillar andra P1-program också – särskilt de som har med livsstil att göra. Tränar 1 eller 2 pass, beroende på vad jag känner för och hinner.

19.30: Hemma i lägenheten igen. Öppnar förmodligen kylskåpsdörren och funderar på vad jag ska äta. Jag gissar att det blir cheesy eggs och en smoothie.

20: Pysslar lite med allt som behövs pysslas med. Svarar på mail, funderar på hur jag ska lägga upp några av mina skribentfrilansuppdrag (framförallt när jag ska göra dem), skriver blogginlägg, läser bloggar och pussar lite på Grabben emellanåt.

22: Jag tänker mig att jag ska lägga mig och sova nu. Men jag gör det förmodligen inte.

Under dagen funderar jag också på det där med vinterjacka. Jag är obekant med märket Bergans, men jag ser det överallt. Eller så köper jag en Peak. Det har jag tänkt i många år nu.

Jag tänkte skriva lite om LCHF. Jag hittade nämligen en krönika i ämnet på Västerbottens Folkblad på ett väldigt otippat sätt. Eftersom jag läste den förra veckan när det var rätt sent gnuggade jag ögonen lite extra när jag såg att mitt namn stod med. Jag trodde först att jag läst fel. Att det var ett practical joke. Eller att Google stoppat in mitt namn eftersom de anpassar sökresultaten efter den som söker. Men nä, det var verkligen mitt namn.

Här är krönikan. Läs den. Och läs sedan kommentarerna. Jag tycker att många av kommentarerna är aggressiva i sitt sätt att försvara LCHF mot påståenden som inte ens finns i krönikan. Jag uppfattar inte att krönikören kritiserar LCHF särskilt mycket. Inte alls nu när jag läser den igen. På ett ställe nämns ordet ”köttfrosseri” men annars skriver krönikören mest om hur det kunnat bli en sådan folkrörelse. Men i kommentarsfältet blir det ramaskri och man värjer sig mot det ena och det andra.

Och det är den tonen, hysterin och aggressiva försvarsmekanismen som kickar igång som gör att ”LCHF-rörelsen” har det så svårt. Det är den predikande pedagogiken, det sektliknande engagemanget och den enorma övertygelsen om gott (LCHF-anhängarna) och ont (”etablissemanget”) som gör att de LCHF-frälsta sätter krokben för sig själva.

Nina Åkestams sista 2 rader i det här blogginlägget är vad varje LCHF-anhängare borde börja och avsluta sin predikan med: Med det sagt tror jag att i slutändan är vi alla är olika och att man funkar olika bra på olika mat. Lev och låt leva tror jag är en bra filosofi i såna här sammanhang. Och efter att man poängterat det kan man fortsätta berätta hur LCHF har påverkat en själv. Inte hur LCHF påverkar någon annan.

Att tjata på hur andra ska äta LCHF är som att tjata på folk att börja träna. Det fungerar sällan i längden. Att övertala är en dålig idé. Att övertyga är bättre. Hur man övertygar är en vetenskap i sig. Det heter retorik.

Enligt krönikören i Västerbottens Folkblad har kändisarna varit en anledning till LCHF-framgångarna. Och bilder som mina (som också finns hos t.ex. Dessi). Gott så – även om det aldrig har varit mitt syfte att övertyga genom bilder. För min del är det skitsamma om just du som läser äter LCHF eller inte – jag engagerar mig i mina bilder eftersom jag vill ha en snygg blogg. Jag vet också att så som jag äter inte fungerar för alla andra. Andra mår bättre av en helt annan sammansättning av fett, protein och kolhydrater. Jag vet också att de i min omgivning blir mer inspirerade och mer påverkade när de ser hur jag gör och ser vilken skillnad det gör – än när jag tjatar på dem och vill klistra på dem min övertygelse. Det är den retoriken jag medvetet använder mig av när jag genom den här bloggen vill inspirera just dig som läser att tro på dig själv och den kraft som finns inom dig. Jag vill inte inspirera genom pekpinnar och inlägg på inlägg hur man ”ska” göra. Jag vill inspirera med det jag själv gör: oavsett om det handlar om träning, mat eller prestationer.

Och slutligen: LCHF-bloggar är sällan snygga. LCHF-forum är sällan snygga. LCHF-böcker är sällan lika glossiga som Leilas bakböcker. Här har man också en hel del att lära.