Träningsglädje

Alltså det här med hund – vilket heltidsprojekt! Ut minst en timme på morgonen, ut på lunchen, ut en långkörare på eftermiddagen (typ hela Studio1) och sedan ut på kvällen. Jag är trött i benen! Hur orkar man träna andra grejer? Och framförallt: hur har man tid och samvete? Det känns fel att gå till gymmet för att träna när jag kan ta med mig löparhunden utomhus och få så mycket motion jag vill. Dessutom känns det taskigt att lämna henne ensam, hur kul kan det vara liksom?

För att vi båda ska få lite mental stimulans den här veckan så ska vi gå olika rundor varje gång vi är ute. Imorse gick vi runt Fredhäll och hoppade lite på klipporna. Jag kan tänka mig att det är en g r y m löprunda eftersom man inte behöver korsa några bilvägar. I eftermiddags tog vi oss över Kungsholmen och gjorde en svängom inne på Karlberg – sedan tog vi Kungsholms strand och Norrmälarstrand hem. I Karlberg var det dåligt upplyst, men det var rätt många löpare ändå som övade på sitt mörkerseende.

Det är dagar som dessa man skulle haft en stegräknare!

Den är hösten rullar ju på alldeles strålande. Vilket solsken den här måndagen bjuder på. När man träffar på så många människor i shorts som jag gjort idag och det nästan är november – ja då blir man lite lycklig. Eller så är det D-vitaminet, jag var faktiskt ute och fick mig några solstrålar till lunch.

Det är inte hunden som vill upp och gå ut 05.45 på morgonen, det är jag. Det var mjukt och milt ute och tyst – eftersom ingen annan har gått upp. Under Essingeleden väcktes vi brutalt av trafiken som redan var på väg så nåja, det där med att ingen annan var vaken stämmer ju inte riktigt…

Vi sparkade i löven längs med Fredhäll och hoppade mellan en och annan klippsten. Efter ett tag ljusnade det och ungefär då sprack den där härliga morgonbubblan som är så skön att vara mitt i – men så svår att ta sig upp för.