Träningsglädje

Idag kom första bakslaget. Jag har precis ätit godis till 127 timmar. Ni som gillar den filmen kommer förmodligen också att gilla Touching the void. Det var en av mina favoritfilmer för ett gäng år sedan och när jag hyrde ett rum i ett hus i Toronto som för övrigt var fullt med en massa studenter så hade jag en gigantisk Touching the voidaffisch minns jag. Det där känns väldigt avlägset nu, men 127 timmar fick mig att minnas.

Då åt jag inte så mycket godis, fast väldigt mycket glass. Low fat och low-kcalglassen med körsbärssmak var favoriten. Det finns en himla massa roliga glassorter i Kanada. Glass åt jag idag med, så där knöt jag ihop den röda tråden i det här blogginlägget. Jag åt godis idag också – och med det så trillade jag av banan för första gången på 10 dagar.

Det är inte så farligt egentligen, mer än att jag konstaterar att det är svårt att sluta äta godis i rätt tid. Jag slutar precis när jag börjat må illa. Det behöver inte vara någon jättemängd, det var det till exempel inte idag, men jag slutar i alla fall inte förrän efter den där godisbiten som är 1 för mycket. Dumt va! Gissningsvis kommer det dröja något kvartal innan jag plockar ihop nästa godispåse, och med tanke på den frekvensen känns godisätandet både kontrollerat och okej. Imorgon är det avgiftning som gäller. Business as usual alltså.

Såhär har min mindre optimala matdag sett ut. Förmodligen rätt okej om man var en vanlig person (vad gäller kalorier, inte något annat). Ja, med undantag för frukosten då som inte var så frukostig.

………………..

Frukost:

Chorizo

Mozzarella

Gurkskivor med Philadelphia på

………………..

(Vid tidpunkten för) Lunch:

Italiensk glass

………………..

Middag:

Grillat kött och grekisk sallad, 1 öl och 2 glas vin

Godis

………………..

Några kilometer med mina Merrell Trail Gloves bjöd på löparglädje ända ut i tårna. De första hundra metrarna kändes sisådär. Sedan blev det bara bättre och bättre.  Strandskogen i Lynga gör mig aldrig besviken. De första kilometrarna går både uppför och nedför medan de sistra slingrar runt i skogen bland träd och rötter. Fantastisk avslappnad löpning med skönt driv i benen och skön känsla i kroppen. Semesterkänsla. Vi toppade med glass i Möllegård. Idag var den f a n t a s t i s k t god. Jag valde hallon, blodapelsin och någon smörkolavariant som egentligen hade ett fräsigt italienskt namn. Semestervänligt – ja. Lowcarbvänligt – nej. Undrar om hårda intervaller kan råda bot på kolhydraterna i kroppen? Eller så får de sakta försvinna så som de vill.

Varje person som gästar oss föräras en tur på Prins Bertils stig. Så även Emil. Fast han bad om det själv… Vi frös när vi laddade med frukost från CC och jag trodde att det skulle bli hur kallt som helst att springa. Men nä, när vi sprang på Västra stranden efter 3-4 km så svettades jag. Och det var egentligen bara vid fikapausen på Bryggcafét i Grötvik som vi frös. Men då gjorde vi det ordentligt. Det blåste segelväder!

Fram till fikapausen kändes kroppen seg och trött men det berodde nog på den halvdåliga frukosten. 2 ägg och en latte macchiato. Fyllde på med en till latte på Bryggcafét och var pigg resterande 5 km fram till Tylösand och after beachen. Fast törstig igen, såklart. Så det blev en öl – de hade slut på vatten i baren och jag valde mellan öl och Zingo. Öl verkade just då som ett bättre alternativ, rent kolhydratmässigt.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder heter det som bekant. Men jag skulle vilja ändra det där till det finns inget dåligt väder, bara dåliga aktiviteter. Tyvärr rimmar det lite dåligt. Dagens väder har varit uruselt för beachen – men kanonbra för löpning. Det är i och för sig de flesta väder, man måste bara anpassa löpningen lite. Är det regn så kanske man springer lite kortare för att inte börja frysa, och är det sol kan man springa intervaller på bana. Då har man aldrig långt till vattenflaskan…