Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag kommer ett avslöjande: vad tycker jag om bloggandet egentligen?
Varje gång jag känner att bloggandet påverkar mina känslor mer än jag känner att den borde har jag lovat mig själv att tagga ner. I alla fall om den påverkar mig negativt. Detta är min träningsblogg, inte mitt liv!
Så fort jag känner mig det minsta stressad, frustrerad eller negativt påverkad av bloggen tänds en varningssignal i magen och tacksamhet över att bloggen inte är jag. Jag är inte bloggen. Och jag förstår att det är oerhört jobbigt att blogga när bloggen är ens allt och när man själv inte är förmögen att dra gränsen.
Visst, jag vet att det är hisnande med uppmärskamheten, med gratisgrejerna, med statistikrekorden och allt det där. Men sedan kommer en negativ läsarkommentar eller att nÃ¥gon annan fÃ¥tt ett erbjudande man själv inte har fÃ¥tt – och dÃ¥ är framgÃ¥ngskänslan som bortblÃ¥st. SÃ¥dan berg och dalbana av känslor är onödig och jag har lovat mig själv att inte lÃ¥ta den pÃ¥verka mina känslor. Det löftet till mig själv är jag oändligt tacksam för. Mitt liv imorgon skulle se likadant ut som idag även om jag skulle sluta blogga precis just nu.
För ett halvår sedan kände jag att bloggandet påverkade mig mer än jag ville. Jag började fundera på hur jag skulle blogga för att göra mina läsare nöjda. Jag jämförde mig med vad andra gjorde och insåg att jag höll på att tappa bort mig själv. Men jag har insett att det är mycket enklare att blogga utifrån vad man själv vill än vad man tror att andra vill läsa om. Dessutom blir det en bättre blogg. Sedan dess har jag bloggat med skygglappar.
Idag läser jag mycket färre träningsbloggar än tidigare – men fler bloggar frÃ¥n andra nischer. Det enda jag lÃ¥ter mig pÃ¥verkas av är om andra skrivit om en viss produkt eller händelse (t.ex. pressutskick). DÃ¥ skriver inte jag om det – den nyheten är redan gammal. Den enda riktiga bloggregel jag har är att jag ska vara först. Jag kan ha ett intresse av att publicera nyheter – men aldrig gamla nyheter.
Ibland funderar jag på om jag gör vissa galna grejer för att det är kul att berätta om dem i bloggen. Jag har kommit fram till att visst, bloggen motiverar mig till att genomföra prestationer men om jag någonsin skulle ge mig på en galen prestation enbart för att berätta om det i bloggen så ska jag allvarligt se över mitt bloggande. Då har jag tappat balansen.
Jag har valt att hÃ¥lla min blogg personlig men aldrig privat. Jag är extremt medveten om alla digitala avtryck jag lämnar efter mig. Genom den här bloggen, kommentarer pÃ¥ andras bloggar, i forum, genom min Twitterfeed och via de positioneringstjänster jag använder. Därför filtrerar jag allt jag skrivit innan jag publicerar det: hur stämmer det här överens med den bild jag vill ge av mig själv? Det där personliga varumärket. I en allt mer digitaliserad värld är detta extremt viktigt – just för att allt vi skriver sparas. Alla kan läsa det. Din nästa partner eller din nästa arbetsgivare till exempel. Eller en sÃ¥dan som jag i mitt arbete som analytiker av beteenden pÃ¥ internet.
