Träningsglädje

Jag tar tillfället i akt och vilar mig i form i eftermiddag. Jag var på gymmet svintidigt imorse och fuskcyklade en massa kilometrar. Inte helt okej enligt min eminenta men stränga cykelcoach KarinTri som lär mig allt jag behöver veta och bannar mig för att jag inte pumpar cykeln tillräckligt ofta (men jag har köpt en riktig pump nu Karin!). Men grejen är den att det regnade och åskade som 17 igår kväll och det var så regnkvalmigt imorse att jag inte orkade ge mig ut på racern svintidigt. Dessutom hade jag inte pumpat cykeln – även om golvpumpen är införskaffad.

När jag satt och rullade och inte kom någonstans alls på cykeln imorse så kände jag hur übertrötta mina lår var. Nästan döda. Och jag bestämde mig för att ta det lite piano under resten av dagen. Återvände till gymmet under lunchen men bara för ett lättare styrkepass. Alla vikter var förfärligt tunga.

Någonstans mellan frukost och lunch vaknade resten av huset. Grabben och jag gästas av SvD:s marathon-Petra och medan jag jobbade vid mitt köksbord begav de sig ut på långpass längs Prins Bertils stig. Jag var lite avis först men sedan tänkte jag på benen och då blev det helt plötsligt rätt skönt att sitta vid datorn och jobba. Jag måste vila benen. Jag har en helg på mig att cykla drygt 16 mil. Som en händelse råkar Hylteslingan vara just drygt 16 mil. Men jag fasar lite för beskrivningen ”här måste man ta i lite”. Efter drygt 30 mil på 5 arbetsdagar är mina ben inte rustade för några utsvävningar uppför. Jag undrar om man kan vänta sig bara nedförsbackar om man cyklar åt andra hållet?

(Enligt beskrivningen finns det också flera övernattningsställen längs vägen…)

Grabben och Petra

Jag har fuskcyklat lite. 30 km på gymcykel. Och så körde jag lite spinning på det (och sedan lite styrka efteråt). Man måste ju variera sig lite liksom! Det gäller att fördela minutrarna rätt så att jag får både mil och minutrar…

Jag har nog inte så mycket mer att rapportera än att jag faktiskt tvättat håret. När jag tränar mycket så prioriteras det bort med förklaringen ”jag ska ju ända träna ett till pass efter jobbet” eller ”jag ska ju ändå träna ett till pass på lunchen” eller ”jag ska ju ända träna ett till pass i morgon bitti vilket är om bara några timmar”. Vem orkar tvätta håret då? Det är nog bra att variera sin träning mellan lugna och hårda veckor så att man kan gå runt med fräscht barr de veckor man tränar lite lugnare. När man tränar hårdare hinner man ändå inte göra annat än att träna så what’s the point?

Status so far: 27.4 mil (av 50), 3 400 reps (av 5 000) och 330 min (av 500)

Idag är en sjukt bra dag! Schuukt bra! Jag känner det i hela kroppen. Idag kan jag flytta berg och idag ska jag fan cykla mer än halvvägs. Bäst att passa på när man tänker att man faktiskt kan!

Jag har redan lagt 55 ytterligare kilometrar under mina hjul och när jag svischade utför Halmstadtraktens härligaste utförslöpa hittills nynnade jag på Mikael Rickfors slagdänga samtidigt som jag tänkte för mig själv att måtte jag hålla mig på hjulen nu! Jag ska köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna, sjöngs ljudlöst på mina läppar samtidigt som jag flög fram över fälten. Fast på en cykel såklart. Jag behöver inga vingar!

Cyklingen gick så himla bra idag. Det började redan innan jag kom ut. Jag kom nämligen på att jag ju hade ett par vadderade cykelbyxor i garderoben. Stort duh! Det är ett testplagg från Craft som ännu inte fått ett inlägg tillägnat sig men jag kan redan nu säga att skillnaden är som natt och dag. De är lite väl korta för min smak och resåren sitter lite väl hårt på benen – inte för att det klämmer och spänner men för att det inte är så snyggt när de liksom skär in i de mjukare delarna. Resåren i midjan var riktigt funktionell och anpassad efter att man sitter rätt så framåtböjd på cykeln. Me lajki!

Det fortsatte bra i första backen. Pigg och stark och lätt uppför. Sedan kom andra backen och då var allt som vanligt igen. Segt och knappt styrfart. Men med solen i ryggen så glömde jag snart det jobbiga. Nästa backe kom först efter typ 20 kilometer.

Mina glasögon bär snart lika många spår av döda insektskroppar som gallret på en bil som rullat mellan Stockholm och västkusten. Vad är det för fel på de där insektsdrullarnas navigationssystem? Ser de inte att jag kommer rullandes? Jag är ju en jätte jämfört med dem. När de inte krockar med mina glasögon krockar de med andra delar av mig och titt som tätt är det som om jag får en liten stöt i armen, eller halsen eller vad det nu kan vara. Då är det någon insektsjäkel som inte sett sig för och flygit in i mig med huvudet först. De borde fan inte få vara i trafiken!