Ingen kan väl ha missat att Jillian Michaels pryder omslaget av nya Fitness Magazine. Bästa omslaget ever! Det finns bara ett omslag som kan slå det och det skulle vara Bob Harper. Men killar på omslaget säljer ju i allmänhet mindre så jag får fortsätta drömma – och spana in Bob på Biggest Loser istället.
Ingen kan väl heller ha undgått att Jillian faktiskt ogillar att träna. Jag blev förvånad över det när jag läste ”Master your metabolism” tidigare i år – för hon skriver ungefär samma sak där också. Jillian ogillar (jag tror det i artikeln till och med står ”hatar”) att träna – men älskar känslan som träningen ger henne.
Först slår jag det där ur huvudet. Guuuuuud vad tråkigt det måste vara för Jillian att inte gilla det hon faktiskt jobbar med, tänker jag. Och så tänker jag lite till. Och så undrar jag hur det är för mig.
Först är jag övertygad om att jag älskar att träna – det är ju jag som är Träningsglädje! Men – har jag inte tidigare funderat på det där med vad som är så himla kul med träningen? Jo det har jag.
Jillian hatar att träna men älskar känslan det ger. Nu vet jag inte om hon menar känslan som kommer en millisekund efter träningen – eller känslan av att vara fit och superstark. Men om det är millisekunden efter varje intervall hon menar, känslan efter varje rundtramp eller känslan efter varje reps styrketräning när musklerna lever och skriker – ja då kan jag hålla med.
Kanske är det så att jag förväxlar känslan efteråt med känslan under själva passet. Jag älskar intervallerna för endorfinerna som hoppar och studsar i kroppen. Inte för att det är så himla kul att plöja runt en tartanbana. Jag älskar spinning för känslan av odödlighet den ger mig. Inte för att det är kul att sitta och trampa runt runt och inte komma någonstans. Det är ju därför det är skillnad på spinning med en bra instruktör och en dålig. Det är därför intervaller inte är roligt varje gång man kör dem. Det är kul när det går bra – då levererar känslan på en högre nivå.
Kanske är jag förväntansfull innan ett träningspass för det jag känner efteråt? Och de gånger jag har svårt att komma ut genom dörren, så är det för att jag just då inte minns vilken skön känsla som belönar mig när passet är avslutat.
Och om det är så att jag är inne på rätt spår här, kanske upplevs det som roligare med högintensiv träning eftersom känslan efteråt kommer snabbare?
Många frågor. Få svar! Kanske klumpar jag ihop träningsglädjen och tycker att det är roligt att träna för känslan det ger mig. Fast det är bara det att jag inte fattar det. Och i slutändan så spelar det egentligen ingen roll. För det är känslan efteråt som gör träningen rolig.
