Ingen kan väl ha missat att Jillian Michaels pryder omslaget av nya Fitness Magazine. Bästa omslaget ever! Det finns bara ett omslag som kan slå det och det skulle vara Bob Harper. Men killar på omslaget säljer ju i allmänhet mindre så jag får fortsätta drömma – och spana in Bob på Biggest Loser istället.
Ingen kan väl heller ha undgått att Jillian faktiskt ogillar att träna. Jag blev förvånad över det när jag läste ”Master your metabolism” tidigare i år – för hon skriver ungefär samma sak där också. Jillian ogillar (jag tror det i artikeln till och med står ”hatar”) att träna – men älskar känslan som träningen ger henne.
Först slår jag det där ur huvudet. Guuuuuud vad tråkigt det måste vara för Jillian att inte gilla det hon faktiskt jobbar med, tänker jag. Och så tänker jag lite till. Och så undrar jag hur det är för mig.
Först är jag övertygad om att jag älskar att träna – det är ju jag som är Träningsglädje! Men – har jag inte tidigare funderat på det där med vad som är så himla kul med träningen? Jo det har jag.
Jillian hatar att träna men älskar känslan det ger. Nu vet jag inte om hon menar känslan som kommer en millisekund efter träningen – eller känslan av att vara fit och superstark. Men om det är millisekunden efter varje intervall hon menar, känslan efter varje rundtramp eller känslan efter varje reps styrketräning när musklerna lever och skriker – ja då kan jag hålla med.
Kanske är det så att jag förväxlar känslan efteråt med känslan under själva passet. Jag älskar intervallerna för endorfinerna som hoppar och studsar i kroppen. Inte för att det är så himla kul att plöja runt en tartanbana. Jag älskar spinning för känslan av odödlighet den ger mig. Inte för att det är kul att sitta och trampa runt runt och inte komma någonstans. Det är ju därför det är skillnad på spinning med en bra instruktör och en dålig. Det är därför intervaller inte är roligt varje gång man kör dem. Det är kul när det går bra – då levererar känslan på en högre nivå.
Kanske är jag förväntansfull innan ett träningspass för det jag känner efteråt? Och de gånger jag har svårt att komma ut genom dörren, så är det för att jag just då inte minns vilken skön känsla som belönar mig när passet är avslutat.
Och om det är så att jag är inne på rätt spår här, kanske upplevs det som roligare med högintensiv träning eftersom känslan efteråt kommer snabbare?
Många frågor. Få svar! Kanske klumpar jag ihop träningsglädjen och tycker att det är roligt att träna för känslan det ger mig. Fast det är bara det att jag inte fattar det. Och i slutändan så spelar det egentligen ingen roll. För det är känslan efteråt som gör träningen rolig.
Träning kan vara så många olika saker, ha så många fasetter. Exempelvis är det så att jag älskar bollspel i ett flertal former: bordtennis, tennis, squash, fotboll och basket. Tiden flyger fram och jag kunde ägna timmar åtL att kicka med en boll på de mest upptänkliga sätt. Att då tänka på att det var träning jag ägnade mig åt skulle varit helt främmande – det var ju bara roligt, en kär lek.
Tyvärr håller inte kroppen för detta längre. Nu är det pilatesboll, crosstrainer, spinning och funktionell träning parad med rörlighetsövningar. Det är inte längre lika spontant och lustfyllt, tiden rusar inte, tanken på träning kommer inte av sig själv. Men jag håller med, känslan efteråt gör det ändå värt besväret.
Jag älskar känslan. Både efter respektive reps eller intervall, dirket efter passets slut och sedan långt efter, hur det får mig att känna mig i kroppen och knoppen. Jag älskar att träna men gör det nog mest för att jag är ute efter den där känslan. Men jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan träning (inte ens om man kunde köpa den där känslan på burk).
Intressant och tankeväckande inlägg Sara! Jag funderar mycket på vad som driver mig – en 45-årig kvinna, att träna så mycket som jag gör. Det är många saker. Känslan av att ha en stark kropp är en av dem. Den känner man ju mest under träningspassen, så jag gillar att träna också under själva passen. Men självklart är det motigt ibland. Då tar man fram minnet av ”stark-känslan”.
Tack för intressanta kommentarer. Jag fortsätter att fundera vidare! Vad är det som gör träning rolig?
Jag visste att du skulle älska omslaget! 🙂
Hm. Det beror ju helt på vad man tränar. Ett aerbobicspass med riktigt bra koreografi kan jag verkligen tycka vara ROLIGT bara för att jag gilllar att dansa. Likså pilates, då känner jag mig stark och smidig och det är ju kul.
Det här var dem träningsformer som jag är bra på… Hahah.
För när det kommer till löpningen så är det mest känslan efteråt som jag gillar. Känslan att se tillbaka och tänka att jag sprang den där milen på x minuter. Känslan av att vara en löpare… Iofs kan jag njuta lite om det är en väldigt härlig dag, bra utsikt, bra musik i mp3-spelaren, trevlig sällskap eller om jag känner mig riktigt stark i benen.
Styrketräning har jag inte lärt mig att gilla alls. Hatar träningsvärk. Men jag har inte gett det någon större chans heller – därför har jag planerat in en massa styrka i höst…
Detta var ett intressant inlägg som fick mig att fundera!
Håller med om att träning faktiskt ibland inte är så kul. Har jag planerat något riktigt jobbigt löppass kan det kännas rejält jobbigt innan (tvivel på den egna förmågan kanske…) och under tiden kan det ju också kännas tufft. Känslan efteråt är dock alltid positiv!
Lättare träningspass kan dock vara ren njutning från början till slut och under morgonens löprunda så sprang jag runt och log trots att det regnade på mig hela rundan 🙂
Jag avskyr att träna och det är ett stort stort berg att kliva över för varje träningspass. Jag längtar till den dagen då kroppen behöver träning, dvs att kroppen skriker träning medan hjärnan inte gör det… vore så skönt att komma till att vilja träna.
Bra tankar! Träning är, precis som allt annat i livet, roligt ibland och mindre kul ibland, men vi fortsätter för att vi vet hur bra vi mår efteråt. Men att det BARA är eftersom vi får en kick efteråt håller jag inte med Jillian om. När jag hittar rätt flow kan jag njuta av att känna musklerna & hjärtat jobba… 🙂
Man mår bar direkt efter ett pass eller under ett pass. Endorfinen som kommer direkt!
Men man mår ännu bättre efteråt. När man kan njuta precis av endorfinen.
Och det stannar i kroppen och själen.
Jag älskar känslan! Under ett pass och efteråt!
🙂
Håller med på ett sätt – särskilt om jag innan vet vad jag ska göra (springa intervaller…). Det är något helt annat att köra militärträningen där någon annan bestämmer vad passet kommer att bestå av och du inte har en aning om vad nästa moment är – hur ska du hushålla med energin – ta ut sig totalt hela tiden? NMT blir galet kul hela tiden för att man inte vet vad som kommer – känslan blir mer LEK och JOBB än att pusta ut efter genomförda intervaller där endorfinerna kommer efter och pannbenet byggs under tiden. Oj-vad-många-ord Make sense?