Träningsglädje

Jag har gått Prins Bertils stig. Igen. Jag har visat oändligt många bilder därifrån i tidigare inlägg på den här bloggen, och skrivit om den också – och idag var den lika vacker som alltid. Men det blir faktiskt rätt så jobbigt på slutet. Den är någon kilometer för lång för att man ska njuta av varenda meter och längta dit igen på en gång. Just nu vill jag till exempel inte gå den imorgon igen. Men fråga mig när jag vaknat – då vill jag nog ta en till vända utmed kustbandet.

Att gå så pass långt frestar lite väl mycket på hälsenan. Den känns stel och protesterar lite. Imorgon ska jag nog åka lite bil istället…

Bilder: Marcus Rönne

Inte mycket har gjorts i träningsväg men däremot har jag bokat in en shock wave therapybehandling här i Halmstad istället för att fortsätta i Stockholm. Jag ska gå till samma person som botat Grabben från sin hälskada, och som genom åren tagit hand om diverse spelare i HBK. Det känns bra. Och billigare.

Istället för träning har dagen spenderats på Tylösand. Aldrig har 21 grader i vattnet känts så kallt som idag. Varför blir man så badkrukig när man blir gammal? Det är ju skittråkigt.

Min familj, inklusive 2 bröder, 2 hundar och morföräldrar, har anlänt under natten och dagen så nu är här full rulle. Ni får stå ut med att det här blir lite vardagsblogg ett tag!

Foton: brorsan (Marcus Rönne)

Brorsan himself.

Idag har ett halvt hundratal tappra löpare sprungit Båstad marathon. I ökenhetta och med gigantiska uppförsbackar. Vinnaren sprang in på 3 timmar och Grabben sprang in på sin bästa placering i ett marathonlopp (7:a tror jag) – men på kraftigt personsämsta.

Han har under de senaste veckorna ställt in sig på att detta skulle bli ett långpass och inte en tävling och har därför inte sovit riktigt optimalt, inte ätit riktigt optimalt, inte druckit riktigt optimalt och helt enkelt inte laddat alls. Ändå ligger han utslagen på golvet och har kramp i benen.

Marathonloppet var jobbigt för mig med. Jag langade varenda kilometer kändes det som och stektes i solen. Höjdpunkten var när jag hittade en lanthandel full med fina inredningsprylar. Jag köpte 3 fina karaffer i tunt glas och lantlig design.

Jag var långt från avundsjuk på löparna som sprang. Det måste ha varit helvetiskt. Banan är riktigt grym med sega uppförslut och branta backar – uppför är det jobbigt, nedför gör det ont. Och raksträckor som aldrig tar slut är inte särskilt underhållande. Här och var skymtade havet och då var det vackert. Men potatisplantorna dominerade. Åkrarna är ändlösa. Fasen vad mycket potatis det finns i Båstad!

Bilderna nedan skildrar Båstad marathon sett genom mina ögon:

Det började dåligt: startnummer 13.

Lanthandeln!