Idag har ett halvt hundratal tappra löpare sprungit Båstad marathon. I ökenhetta och med gigantiska uppförsbackar. Vinnaren sprang in på 3 timmar och Grabben sprang in på sin bästa placering i ett marathonlopp (7:a tror jag) – men på kraftigt personsämsta.

Han har under de senaste veckorna ställt in sig på att detta skulle bli ett långpass och inte en tävling och har därför inte sovit riktigt optimalt, inte ätit riktigt optimalt, inte druckit riktigt optimalt och helt enkelt inte laddat alls. Ändå ligger han utslagen på golvet och har kramp i benen.

Marathonloppet var jobbigt för mig med. Jag langade varenda kilometer kändes det som och stektes i solen. Höjdpunkten var när jag hittade en lanthandel full med fina inredningsprylar. Jag köpte 3 fina karaffer i tunt glas och lantlig design.

Jag var långt från avundsjuk på löparna som sprang. Det måste ha varit helvetiskt. Banan är riktigt grym med sega uppförslut och branta backar – uppför är det jobbigt, nedför gör det ont. Och raksträckor som aldrig tar slut är inte särskilt underhållande. Här och var skymtade havet och då var det vackert. Men potatisplantorna dominerade. Åkrarna är ändlösa. Fasen vad mycket potatis det finns i Båstad!

Bilderna nedan skildrar Båstad marathon sett genom mina ögon:

Det började dåligt: startnummer 13.

Lanthandeln!