Ibland kliver jag ur min roll som träningsbloggare och sätter på mig de glasögon som de som kliver in till träningsbloggvärlden första gången har på sig. Och oj vilken sektliknande företeelse jag kliver över tröskeln till! Engagemanget står högt över öronen och det hejas och predikas och ramsas på ett sätt som får världens alla superlativ att låta futtiga.
Man kan oroas och man kan förfäras (och det gör jag ibland, tro mig!). Men jag tror att en naturlig anledning till varför engagemanget står högt över öronen är för att nischen träning och hälsa sitter i själva jag:et.
Om mitt allra största intresse var att virka skulle jag nog inte skriva att ett visst antal virkade meter om dagen var det bästa som fanns. Eller att jag inte skulle klara mig utan mina virkade meter. Eller att jag blev deprimerad och rastlös om jag inte fick virka. Eller att mitt liv och min glädje låg i virkningen. Eller vad det nu kan vara. För virkningen är ju inte en del av det fysiska jag:et.
Snabbt och väldigt generellt kategoriserat så delar jag för egen del in träningsbloggarna i superlativbloggar, sifferbloggar och tänkarbloggar. Superlativbloggarna är för extrema för min smak, sifferbloggarna kan jag inte relatera till – men tänkarbloggarna ger mig något tillbaka. Träningsinspiration med en stänk av filosofi – surftid med konkret värde för mig och mitt liv.
Just det filosofiska tänket känns rätt specifikt för nischen träning. Förmodligen för att träningsnischen knyter an till jag:et och för många är mer än bara sprungna meter.
Hur går era tankar?
