Träningsglädje

Det händer inte särskilt mycket i Halmstad om söndagarna men eftersom vi har kompisbesök under några dagar så gjorde vi vad vi kunde för att imponera med underhållning. Alternativt fina vyer, för det finns här vilken dag som helst.

Vi började med Go Cart. 8 minuters åkande går fort… sedan åkte vi till Café Lugnet vid Simstadion som jag varit nyfiken på sedan länge. Hembakt och ekologiskt utlovas och jag vet inte om allt var ekologiskt men (ej hemmagjorda) SIA-glassen var det i alla fall – alla smaker dessutom. Från kryddig kardemumma till banan och kokos och några andra smaker däremellan. Många tummar upp till SIA som i övrigt inte känns som om de är särskilt mycket på banan om man ska bedöma deras närvaro i sociala medier i alla fall.

Café Lugnet har stor potential att bli Halmstads version på Fröknarna Lundgrens (okej, nästan) men de når inte ända fram. Inte så länge de har sådana där bänkar man annars hittar på rastplatser (även om de var fint brunlackerade). Att kön som vi stod i avverkades mycket långsamt ska jag låta vara osagt. Jag behöver inte ha så bråttom jämt…

Efter fikandet (latte och trevlig rabarberpaj strösslad med vit choklad) kikade vi lite på Simstadion där jag morgonsimmat alldeles för lite den senaste veckan (1 av totalt 5 inplanerade pass…). Sedan åkte vi till Tylösand. Och där blev vi kvar ett tag bland sanddynor och Sofis Modes sommarturné och after beach.

Gymmet hemmavid öppnade klockan 15 och när jag kom dit strax efter 17 såg jag ett gäng människor på Storgatan utanför. Brandlarmet hade gått. Men det tystnade snart och jag kunde köra en (mycket tråkig) timma på motionscykeln med Mikael Bindefeld i öronen. Han bjöd dessvärre inte på så mycket intressant förutom passionen för pelargoner.

Efter gårdagkvällens (och gårdagnattens) 20-årsfest vaknade jag till dunka dunka utanför fönstret och där nere höll en massa triathleter på att värma upp inför tävling. Det är roligt när det händer grejer nere vid Nissan. Vanligtvis blickar jag ut över kanotister och roddfolk men nu var det tävlingsmänniskor av ett helt annat slag. Triathleter. Detta tävlingssläkte som förökar sig snabbt!

Jag satt vid Nissankanten och såg de tävlande simma 400 meter uppströms innan de satte av på cykel och sedan lite löpning. Vi såg Pasi (Salonen) gå i mål som segrare och sedan käkade vi en sen lunch till frukost på Skånskan. Jag fick Fantacravings av skagenröran och gick till Hemköp och köpte Fanta Zero och nu är klockan helt plötsligt 18.30. Gymmet stängde klockan 14 och jag har inte hunnit någonting alls. Så kan det gå.

Varning för oförståeligt inlägg som inte ska läsas bokstavligt. Vissa grejer går inte att förklara i ord trots att det är så tydligt i tanken – men jag gör ett försök.

Varför underskattar så många sig själva (här utgår jag från träningsbloggare och i träningssammanhang)? Det är vanligt att bli förvånade över sina prestationer. Och det är väl inget fel med det. Men – det verkar finns en skillnad mellan förvåning och förvåning när resultatet/prestationen överträffade det man trodde.

Förvåning 1: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”wow jag kunde”

Förvåning 2: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”jag trodde aldrig att jag skulle kunna”.

Det är förvåning nummer 2 som väcker mitt intresse och det är den jag fastnat vid ett antal gånger. Varför tror man inte att man kan? För att man inte tror på sig själv eller för att man har dålig självkoll?

Varför? För att (a) man verkligen inte tror så högt om sig själv, för att (b) man inte vågar säga att man trott så högt om sig själv, för att (c) man har dålig självkoll eller för att (d) man låter omvärlden begränsa tron på sig själv?

Om det är (a) så är det synd. Nog sagt om det.

Om det är (b) så är det farligt likt den smala tjejen i högstadiet (som också var den populära, go figure!) som nöp sig i skinnet och sa att hon var så tjock. Det gick ju inte att nypa sig i skinnet och säga att hon var smal och snygg. Det funkade bättre att andra sa det åt henne istället.

Om det är (c) så låter det konstigt. Man har stenkoll på träningen i övrigt. Tider. Vikter. Reps. Distanser. Dagsformer. Men inte detta?

Och om det är (d) så undrar jag när det är dags att lära oss att vi är vår enda begränsning? Sanningen finns inte i en bok eller i någon annans mun. Sanningen finns i dig och det du gör. Varför tror vi gärna på andra mer än oss själva? Och vad säger det om oss?