Varning för oförståeligt inlägg som inte ska läsas bokstavligt. Vissa grejer går inte att förklara i ord trots att det är så tydligt i tanken – men jag gör ett försök.
Varför underskattar så många sig själva (här utgår jag från träningsbloggare och i träningssammanhang)? Det är vanligt att bli förvånade över sina prestationer. Och det är väl inget fel med det. Men – det verkar finns en skillnad mellan förvåning och förvåning när resultatet/prestationen överträffade det man trodde.
Förvåning 1: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”wow jag kunde”
Förvåning 2: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”jag trodde aldrig att jag skulle kunna”.
Det är förvåning nummer 2 som väcker mitt intresse och det är den jag fastnat vid ett antal gånger. Varför tror man inte att man kan? För att man inte tror på sig själv eller för att man har dålig självkoll?
Varför? För att (a) man verkligen inte tror så högt om sig själv, för att (b) man inte vågar säga att man trott så högt om sig själv, för att (c) man har dålig självkoll eller för att (d) man låter omvärlden begränsa tron på sig själv?
Om det är (a) så är det synd. Nog sagt om det.
Om det är (b) så är det farligt likt den smala tjejen i högstadiet (som också var den populära, go figure!) som nöp sig i skinnet och sa att hon var så tjock. Det gick ju inte att nypa sig i skinnet och säga att hon var smal och snygg. Det funkade bättre att andra sa det åt henne istället.
Om det är (c) så låter det konstigt. Man har stenkoll på träningen i övrigt. Tider. Vikter. Reps. Distanser. Dagsformer. Men inte detta?
Och om det är (d) så undrar jag när det är dags att lära oss att vi är vår enda begränsning? Sanningen finns inte i en bok eller i någon annans mun. Sanningen finns i dig och det du gör. Varför tror vi gärna på andra mer än oss själva? Och vad säger det om oss?
Japp det kan helt klart vara så enkelt att det handlar om kvinnligt och manligt. Jag läser uteslutande löparbloggar (skrivna av både kvinnor och män) och det är generellt vanligare att männen överskattar.
Dunceor: jag läser inte så många löparbloggar – men en tydlig trend är att fler tjejer skriver allmänna träningsbloggar och ar fler killar (än tjejer) skriver renodlade löparbloggar så det kanske har att göra med om man är kille eller tjej? för jag har nog aldrig läst en kille ”underskatta” sin förmåga faktiskt… och läser generellt sett få tjejer som överskattar…
Hmm jag är benägen att inte hålla med, i alla fall inte om vi snackar löparbloggar. Jag tycker snarare folk överskattar sin förmåga och sätter galna tidsmål på deras första marathon eller deras kommande 10km lopp. Jag vet själv att jag har överskattat min förmåga.
Vilken klok tanke och analys. Lyckligtvis är jag mer en person som uttrycker min förvåning genom alternativ 1. Jag tror på mig själv och gläds åt mina prestationer (och ibland med viss förvåning).
Tänk om man kunde få alla att reflekterade över det här. Jag tror att många fler skulle uppleva träningsglädjen om de trodde mer på sig själva!
Lite av a är det. För jag höjer mig alltid på tävling, om det är adrenalinet som rinner till vet jag inte men det går mycket lättare än på träning. Jag kan ofta inte förstå ens efteråt att jag lyckats hålla sån snabb fart på tävling. Att jag sprungit maran på en kilometertid som kan kännas jobbig i 8 km… Och den tävlingseffekten blir jag lika förvånad över varje gång. Kalla mig guldfisk om du vill
+1
Jag vet att jag klarar allt jag åtar mig att göra. Men jag vet också att det tar TID. Ibland tror jag att jag överskattar tiden det tar, så att jag inte tar i allt jag kan.
Istället för att peppa mig själv att lyfta 5 kg mer än förra gången så gör jag allt väldigt långsamt för att jag vill att kroppen mår bra samtidigt. Men riktigt så klen är nog inte kroppen?
En annan sak som är intressant … varför GÖR folk något de inte tror att de kommer klara av? Det måste väl finnas en liten del i dem som tror att det kan gå, eftersom de ens försöker?
Ha de bra. Bra kämpat för övrigt!! 🙂
Spännande inlägg! Känner mig träffad. Blir ofta förvånad över mina prestationer och har suttit ett par minuter och funderat över vilken av a-d som passar bäst på mig…
Lite av a är det. För jag höjer mig alltid på tävling, om det är adrenalinet som rinner till vet jag inte men det går mycket lättare än på träning. Jag kan ofta inte förstå ens efteråt att jag lyckats hålla sån snabb fart på tävling. Att jag sprungit maran på en kilometertid som kan kännas jobbig i 8 km… Och den tävlingseffekten blir jag lika förvånad över varje gång. Kalla mig guldfisk om du vill 🙂
Sen har jag ibland hemliga mål. Som jag tror jag kan fixa men som jag inte basunerar ut. Vill inte ha den pressen på mig. Så mina offentliga mål är ofta lite lägre ställda.
Fast jag har nog ändå sammanfattningen ”wow jag kunde” än ”jag trodde aldrig jag skulle kunna”….
Mycket svammel nu. Vet inte vad jag kom fram till riktigt…
Så klokt skrivet! Åh jag fick en himla insyn i mitt eget daltande med mig själv här – eller snarare mitt eget förminskande av mig själv, som om det inte vore självklart att jag klarar av att springa min mil eller göra mina solhälsningar! Hurra och tack för ett bra inlägg!
Du har många bra funderingar idag!! Angående det förra inlägget så blir man ju lite nyfiken på vilken kategori man själv tillhör? 😉
När jag tittar på mig själv, angående ovanstående inlägg, så tänker jag mycket på mitt morgonpass idag, då jag fullständigt överträffade mina förväntningar. Samtidigt så var jag inte jätteförvånad, mest glad att jag faktiskt var så bra som jag trodde. 🙂
I mitt fall handlar det absolut om att jag fortfarande inte fattat att jag faktiskt kan springa. Efter att ha fått ont i benhinnorna efter att ha sprungit till bussen typ, för några år sedan, så nöter jag nu massa mil varje vecka. Jag ser fortfarande mig själv som fitnesstjej tror jag. Jag tänker på det Ella skrev idag, om att självbilden inte hänger med, lite så känner jag, fast när det gäller mitt löpar-jag.
Haha, shit vilken lång kommentar detta blev!!
Hoppas iaf du har en fin fredagkväll! 😀
För mig är det nog så att jag inte trodde jag kunde. T.ex joggingen. Innan jag ens försökte mig på att jogga så trodde jag inte att jag var en ”sån” som sprang. Alltså inte uthållig eller så. Men sen visade det sig ju att jag visst kan!
Dumt det där…