Jag fick en intressant kommentar. Såhär löd den:
Ta inte illa upp nu men jag undrar bara hur man kan vara så pass kraftig som du är när man tränar så SJUKT mycket som du gör? Du skrev i något intressant inlägg för några veckor sedan om att “folk inte förstår att du också älskar att träna på grund av att du inte har en smal och spinkig kropp”. Har du alltid varit kraftig eller äter du grymt mycket? Hur länge har du tränat? Har du kollat din köldkörtel? Jag gick upp massor i vikt när jag hade underfunktion i den.
Ta hand om dig och kom ihåg att släppa in andra delar av livet i ditt hjärta också, träning är inte allt!
Jag tar inte alls illa upp av kommentarer som denna. Att folk inte tycker att jag är smal kommer ju inte direkt som en nyhet för mig. Jag vet ju själv att jag är kraftig och att det kan verka underligt när jag tränar som jag gör.
Jag har aldrig varit smal. Det finns nog inte en enda dag i hela mitt liv då jag sett mig själv som smal eller normalviktig. Jag har heller aldrig varit mobbad för min vikt, vilket är konstigt då det nästan alltid mobbas hej vilt i alla klassrum och på alla skolgårdar (tyvärr). Däremot har jag själv legat och vridit och vänt på mig och undrat varför jag inte får de resultat jag borde få, när jag skött min träning och kost så ”exemplariskt”.
Jag tror att min (över)vikt är både genetisk och hormonell. Jag är helt enkelt inte skapt för att vara smal. Min idealvikt ligger 10 kilo under det jag väger nu och det är ändå ett kiloantal många skulle höja på ögonbrynen inför. Men jag är en lång person (180 cm). Och jag är en person med mycket muskler. Det där med muskelmassan kan jag faktiskt tacka hormonrubbningen PCOS för. Anna beskriver det väldigt bra och kortfattat här. Jag förenklar det ytterligare genom att säga att när jag äter kolhydrater är risken stor att det lagras som fett. Och gissa vad jag ätit större delen av mitt liv? Just det. Pasta. Ris. Potatis. Bröd. Kolhydrater!
Många säger att det är enkelt att gå ner i vikt – det är bara att äta mindre kalorier än man gör av med. Det där är en sanning med modifikation. När andra äter 2000 kcal per dag och tränar 10 timmar i veckan går de ner i vikt. Men inte jag. Jag måste äta betydligt mindre för att det ska hända något. Och det är inte så himla lätt. Särskilt inte när man inte ens vet om att det är så man funkar.
Så ja, jag har alltid varit överviktig trots att jag inte ätit extremt mycket. Jag har alltså inte underfunktion på sköldkörteln utan jag har en annan hormonobalans som heter PCOS och jag har tränat väldigt mycket i ungefär 12 års tid. Trots min vikt har jag haft ont i knän och leder endast en kortare period för något år sedan, som förmodligen inte alls berodde på min vikt utan på mitt supinationslöpsteg. Trots min vikt har jag en grym kondition och ja, jag är stark. Nästan som en oxe.
Och angående det där sista: träning är inte allt för mig. Men det är väldigt mycket. Träningen har byggt upp min självkänsla enormt mycket. Den har gjort mig stark inifrån och ut! Men jag hoppas och tror att de som känner mig och träffat mig vet att det finns mer till mig än träning.
Kraftig, vältränad och lycklig. Det behöver inte vara ett motsatsförhållande!
