Träningsglädje

Jag känner mig helt knockad! Det gjorde jag redan innan jag stack ut och sprang en sväng på morgonkvisten. Benen känns mosiga och jag orkar inte lyfta armarna. Huvudet är alldeles vimmelkantigt. Vad har hänt?

När jag stod i duschen efter morgonlöpningen kom jag på varför jag är trött i överkroppen: styrketräningen från i tisdags! Och benen är mosiga sedan i måndags. Och huvudet har checkat ut på grund av insomnian igår. Nu är det bara att samla ihop alla trasiga rester, lappa ihop dem och hoppas på att allting gjuts fast sådär fint som det var innan. Det ska nog gå bra. Österlen får läka ihop mina trasiga delar.

Morgonjoggen blev en lugn historia. Det är det som är det fina med löpning. Man behöver inte alltid trycka gasen i botten. Ibland kan man springa bara för att njuta också. Till alla dem som sagt till mig att de avskyr löpning för att det är så tråkigt och så jobbigt har jag alltid sagt samma sak: slå av på takten. Du behöver inte springa så fort! Hastigheten kan du ta igen senare, när du kommit igång lite mer.

Jag hade bra flyt på dagen. Och extremt dåligt flyt när eftermiddagen föll på. Jag satt i soffan halv sex när jag egentligen skulle vara på gymmet och köra rygg och armar. Jag satt i soffan klockan halv sju när jag egentligen skulle vara på gymmet och dansa. Jag satt i soffan klockan halv åtta när jag egentligen skulle vara på gymmet och avsluta träningsdagen med body balance. Och eftersom planen inte var att jag skulle sitta i soffan hela kvällen blev Grabben väldigt förvånad över att hitta mig hemma när han kom hem efter att ha varit borta en sväng.

För nej. Det var inte meningen att jag skulle sitta i soffan hela kvällen och stirra mig blind på en datorskärm. Men ibland armbågar sig jobbet lite fräckt före. Och ibland är den stressen som jobbet orsakar olidlig och påfrestande. Jag syftar på den sortens stress som framkallas när man väntar på andra och vill att de ska skynda sig. Har jag själv mycket att göra är det inga problem. Jag är en hejare på att jobba. När som helst. Då hade jag tagit paus, gått till gymmet och samlat ny energi – och gått hem och jobbat. Betat av allt lugnt och metodiskt.

Nu satt jag hemma och blev superstressad och bara väntade, jobbade när jag fick in det jag väntade på och blev sedan så trött att jag inte kom iväg alls. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Rubriken till trots så är jag fortfarande i Halmstad. Men snart åker jag och Grabben iväg på miniweekend till Österlen. Där har jag aldrig varit i vuxen ålder. Jag ser fram emot sköna landskap och vackra vyer. Många av de tips jag fått och läst mig till innefattar fikande av något slag (Olof Viktors dyker upp som tips på många ställen, Café Annorlunda har kakbuffé, glasskiosken i Simrishamn med stooora glassar enligt Jane…) men jag ska nog se till att få ordentligt med träning också. Löpning inte minst!

Det är ju lite lustigt att det samma helg ska springas grymma ultralopp på Österlen. The Gax 100 and 50 miles. 34 personer har registrerat sig för 100 miles. 15 för 50 miles. Och vi känner flera stycken! Bland annat Ultrafantasten Fredrika som alltid tickar på lika tryggt och stabilt som en klocka, och Marathonmia som redan vunnit titeln ”världsbäst alla kategorier”. När ett sådant här lopp pågår mitt ibland oss under både dag och natt, ja då måste man ju spana in äventyret. Ta lite del av det liksom. Så jag räknar med en mycket bra helg!

Jag är nöjd med min nyinköpta Peak Performancetisha i retrostil. Den inhandlades på rea – för 300 spänn. Det är nog det dyraste jag köpt på hela sommaren! Jag har lyckats ganska bra med mitt köpförbud.