Träningsglädje

Tillsammans med några andra träningsbloggare har jag fått i uppdrag att utvärdera Crafts sport- och träningskläder. Vi testar olika plagg varje vecka och denna vecka har vi testat Craft Pro Cool Run Sock. Vi har testat plaggen utifrån design, funktion och komfort.

Såhär tyckte jag:

Design:

Sockan är lagom snygg. Jag gillar placeringen av både logga och de blå förstärkningarna. Det enda jag vill anmärka på är att de är lite för höga. Jag tycker att ankelhöjd är snyggast på träningsstrumpor.

Funktion:

Jag kan inte springa med vanliga strumpor. Inte träna alls faktiskt. Det går inte. Strumpan korvar sig och har sig. Thank God för träningsstrumpor, säger jag! Mina favoritstrumpor innan jag testade de från Craft kommer från Nike. De är snygga, de transporterar fukt på ett fantastiskt sätt (var fukten hamnar fattar jag inte) och de märks inte. Craft-strumporna är lika bra som Nike på det där med att transportera bort fukten – men det känns som att de även ger ett visst stöd runt hålfoten (där det är blått). Jag upplever det som att det ger ett stöd åt hålfoten. Om det är tänkt så vet jag inte(?).

Komfort:

Tighta, sköna och med det där stödet jag nämnde ovan. Att de är lite för långa gör att de blir tighta en bit upp på vaden vilket jag upplever som halvbra men på det stora hela är det numer hård konkurrens om förstaplatsen bland mina favoritträningsstrumpor!

Vill du veta vad de andra i testpanelen tyckte? Kika in hos River, VR-Tess, Coola K eller Sofy.

Jag och Grabben kommer från 2 helt olika familjer. Hans familj har alltid varit delaktig i olika sportföreningar. Mest fotboll. Det är tusen träningar per vecka för alla familjemedlemmarna och så matcher på det. I både fotboll och pingis och God knows what else. Hela deras liv andas förutom fotboll också en gemenskap som jag är väldigt ovan vid. Men som jag gläds med.

Grabben (Asics Noosa) och jag…

Min familj är annorlunda med mer fokus på yrkesliv än fritidsliv. Det har lärt mig mycket och jag uppskattar det stort! Men inte en enda person i min den familj jag kommer från är en utpräglad lagspelare. Vi gör inte grejer ihop på samma sätt. Det är bara inte vår grej.

Grabbens familj skiljer sig på fler sätt. De har andra traditioner än vi. Medan min familj inte är särskilt traditionsbundna alls, har Grabbens familj gjort exakt samma sak i tiotals år. Deras Göteborgsvarvsprocedur har till exempel alltid sett likadan ut. Alltid! Tills förra året, då ledningen för Varvet omöjliggjorde detta genom att göra utomhusdusch av familjens givna campingplats. I över ett halvår pratades det om hur de skulle göra nu – ingenting skulle ju bli sig likt. Grabbens familj har alltid varit på campingen (nån grusfotbollsplan) först av alla, sedan hänger man där och alla slags bekantskaper hittar dit eftersom familjen alltid har hängt där. Pappan i familjen, som inte längre springer, får stå på ett ställe där man egentligen inte får stå – eftersom han gjort det sedan begynnelsen och funktionärerna därför känner till honom. Det är lite Grevinnan och betjänten över hela Göteborgsvarvsdagen: the same procedure as last year.

Grabbens familj samlas ofta och springer några mil några veckor innan Varvet. Ett gäng på 5-10 löpare bestående av familjemedlemmar och vänner springer i små grupper beroende på tempo, och de som inte springer åker följebil och agerar vätskestationer utmed banan. Det var en sådan get together jag deltog i idag.

Vi var 7 personer som skulle ta oss an de drygt 19 kilomterarna bestående av små slingrande asfaltsvägar mellan åkrar och bondgårdar. Var fjärde kilometer skulle vi få dricka. Eftersom jag inte visste vägen hängde jag på de andra. Det var bara de att de sprang i under 6 min/km och mitt långpasstempo ligger på 6.40 min/km för att jag ska hålla hela vägen. Jag sprang med dem i nästan 6 km. Sedan släppte jag men följde dem på avstånd tack vare många rakor och följebilarna som stannade strategiskt vid korsningarna och visade vägen.

Raaaaaaaaksträcka…

Långpass gör sig bäst utanför tullarna

Jag kände mig pigg under nästan hela rundan. Det var bara de sista 4 kilometrarna som kändes tråkigt sega. Då började jag känna av ett skavsår mitt under trampdynan. Och så började energilampan lysa rött. Väl i mål tackade jag nej till den öl som bjöds som återhämtning men festar nu på Pepsi Max. Det gläder mig att jag kommit till insikt vad gäller löpningen, en insikt jag ska dela med mig av snart – men inte idag.

Det är inte ofta man ser Grabben stretcha. Gör han det så vet man att det verkligen behövs…

Grabben tvättar fog på balkongen och jag har precis dammtorkat golvet efter en helg med 2 hundar (och 2 tvåbenta familjemedlemmar). Jag har varit dubbelt snäll och blandat Grabbens sportdryck inför eftermiddagens långpass med hans familj(!). En annorlunda företeelse jag nu ska bekanta mig med. Planen är 2 mil. Återkommer med rapport!