Träningsglädje

Jag hade verkligen kommit att gilla idén med att cykla från Stockholm till Göteborg. Till och med Grabbens pappa berättade om hur hans föräldrar cyklat från Göteborg till Halmstad på helgen när de skulle från jobbet och de hade minsann inga racers eller andra extremcyklar. Vi är alltför bekväma nuförtiden och ska ha alla möjliga tekniska fördelar och lättviktsgrejer och stuff.

Nu blir det dock inget cyklande av. Alls. Istället blir min tänka cykelvecka – veckan före midsommar – en mördarvecka vad gäller jobb. Eftersom jag jobbar som (en typ av) egenföretagare gäller det att ta alla jobb jag kan sÃ¥ att jag fÃ¥r lite slantar i lön även under sommarmÃ¥naderna. I min värld är det nämligen inget uppdrag = ingen lön, som gäller. Just nu vill jag inte tänka pÃ¥ hur mÃ¥nga artiklar som ska skrivas klart innan midsommar. Det tar jag dÃ¥ – efter semestern som börjar imorgon. Och cykeln är förresten redan i Halmstad. Den fick skjuts ner. Kanske var det lika bra det – jag hade superpunka pÃ¥ framdäcket. Men annars är den fin, min cykel frÃ¥n 90-talet…

Men misströsta inte gott folk – fler äventyr väntar i sommar. Be so sure!

Min fina cykel fick skjuts till Halmstad

Jag vaknade upp imorse, dagen efter Stockholmsmaran, med halsont. Det där med marathon tar pÃ¥ krafterna. Att heja fram alla vi kände, och mÃ¥nga vi inte alls kände (vi hejade till exempel pÃ¥ varenda löpare frÃ¥n IF Linnea vi sÃ¥g – trots att vi bara kände nÃ¥gra fÃ¥), var dock inte lika jobbigt som att springa själv. Men roligt var det. Och jag hoppas att vÃ¥rt applÃ¥derande och hejande vid 2 km, vid dryga 22 km och strax före mÃ¥l, hjälpte lite i värmen och tröttheten.

Vid 22 km kände jag ingen längtan till att springa loppet själv. Men strax före mÃ¥lgÃ¥ng väcktes den sovande Stocholm marathonnerven. Det är inte loppet jag vill Ã¥t. Det är känslan efterÃ¥t – den kolossala nöjdheten som är sÃ¥ störtskön trots en värkande kropp. Jag är avundsjuk pÃ¥ alla er som gick i mÃ¥l igÃ¥r. Avundsjuk pÃ¥ stelheten idag. PÃ¥ smärtan i fötter och ben. PÃ¥ tröttheten. Fy fan vad ni är bra!

Hejaklacken!

Klart man måste ha vätska efter målgång.

För fler bilder, kolla in Sofys blogg. Hon gjorde ett bättre jobb med kameran än vad jag gjorde.

Ni har inte många timmar kvar nu! Jag ser fram emot att läsa alla era marathonrapporter efter äventyret. Men nu till det viktiga: det kommer att stå en liten skara ivriga påhejare strax före Gärdet. En liten skara som hejar på dig. Ja – på just dig! För att göra det lite enklare för oss – skriv gärna vad du har på dig. Det får gärna vara kläder i chockrosa, neongult eller knallorange. Vi kan tyvärr inte lova att vi ser dig om du har svart och vitt… Men vi gör såklart vårt bästa! Heja, heja!