Träningsglädje

Jag hade verkligen kommit att gilla idén med att cykla från Stockholm till Göteborg. Till och med Grabbens pappa berättade om hur hans föräldrar cyklat från Göteborg till Halmstad på helgen när de skulle från jobbet och de hade minsann inga racers eller andra extremcyklar. Vi är alltför bekväma nuförtiden och ska ha alla möjliga tekniska fördelar och lättviktsgrejer och stuff.

Nu blir det dock inget cyklande av. Alls. Istället blir min tänka cykelvecka – veckan före midsommar – en mördarvecka vad gäller jobb. Eftersom jag jobbar som (en typ av) egenföretagare gäller det att ta alla jobb jag kan så att jag får lite slantar i lön även under sommarmånaderna. I min värld är det nämligen inget uppdrag = ingen lön, som gäller. Just nu vill jag inte tänka på hur många artiklar som ska skrivas klart innan midsommar. Det tar jag då – efter semestern som börjar imorgon. Och cykeln är förresten redan i Halmstad. Den fick skjuts ner. Kanske var det lika bra det – jag hade superpunka på framdäcket. Men annars är den fin, min cykel från 90-talet…

Men misströsta inte gott folk – fler äventyr väntar i sommar. Be so sure!

Min fina cykel fick skjuts till Halmstad

Jag vaknade upp imorse, dagen efter Stockholmsmaran, med halsont. Det där med marathon tar på krafterna. Att heja fram alla vi kände, och många vi inte alls kände (vi hejade till exempel på varenda löpare från IF Linnea vi såg – trots att vi bara kände några få), var dock inte lika jobbigt som att springa själv. Men roligt var det. Och jag hoppas att vårt applåderande och hejande vid 2 km, vid dryga 22 km och strax före mål, hjälpte lite i värmen och tröttheten.

Vid 22 km kände jag ingen längtan till att springa loppet själv. Men strax före målgång väcktes den sovande Stocholm marathonnerven. Det är inte loppet jag vill åt. Det är känslan efteråt – den kolossala nöjdheten som är så störtskön trots en värkande kropp. Jag är avundsjuk på alla er som gick i mål igår. Avundsjuk på stelheten idag. På smärtan i fötter och ben. På tröttheten. Fy fan vad ni är bra!

Hejaklacken!

Klart man måste ha vätska efter målgång.

För fler bilder, kolla in Sofys blogg. Hon gjorde ett bättre jobb med kameran än vad jag gjorde.

Ni har inte många timmar kvar nu! Jag ser fram emot att läsa alla era marathonrapporter efter äventyret. Men nu till det viktiga: det kommer att stå en liten skara ivriga påhejare strax före Gärdet. En liten skara som hejar på dig. Ja – på just dig! För att göra det lite enklare för oss – skriv gärna vad du har på dig. Det får gärna vara kläder i chockrosa, neongult eller knallorange. Vi kan tyvärr inte lova att vi ser dig om du har svart och vitt… Men vi gör såklart vårt bästa! Heja, heja!