Träningsglädje

Jag ville inte ut och morgonpowerwalka imorse. Det regnade och blåste, precis som vanligt. Men jag var tvungen att gå till Hemköp och köpa frukost så då kunde jag lika gärna ta en omväg på 6.5 kilometer. Så blev det. Amen.

Idag den 6 maj är det 10 dagar kvar till den stora genomköraren inför Stockholm Marathon, som också råkar vara ett motionslopp – Göteborgsvarvet. Det är bara 2 veckor mellan varvet och maran och det är egentligen för lite för att man ska kunna prestera på topp på båda loppen. Så vad gör man? Maxar man på varvet och hoppas att man tar sig igenom maran på något sätt eller tar man det lite lugnt på varvet för att kunna prestera max på maran? För egen del så gör jag hellre ett bra resultat på maran än på varvet, men samtidigt är det ju lite svårt att ta det lugnt när startskottet har gått på varvet. Det hade varit enklare om maran gått före varvet…

Så hur känns det i kroppen när det är 10 dagar kvar? Jag tycker nog att det är lite som vanligt, träningen har varit okej, men kunde som vanligt varit bättre och kommit igång tidigare. Men jag har fått några långpass och faktiskt även lite intervaller nu på slutet. Så den närmsta veckan tänkte jag köra intervallpass i olika längder och distanspassen kommer vara med fartinslag. Till helgen blir det också ett långpass på 20–30 km, även det med fartinslag. De sista dagarna måste jag ta det lite lugnare och också äta, dricka och sova mer. När man går upp för tidigt och är hemifrån på jobb 12 timmar varje dag och kanske dessutom tränar på kvällen, då blir jag ganska trött i kroppen.

Tyvärr krånglar mina vader. På ett tidigare långpass krampade det till och jag fick halta mig fram några kilometer innan jag var igång igen. Nu har jag fått hjälp av en massör som med grym behandling hjälper mig att ta bort de 10-15 ”muskelstopp” som har bosatt sig i mina vader. Med två behandlingar till hoppas jag att det blir bättre, annars får vi se hur långt jag kommer på varvet innan jag skriker till, börjar halta och ser hur vadmuskeln har flugit upp och satt sig som en tennisboll i knävecken.

Grabben: grym på löpning, bowling och minigolf.

När jag gick hem från gymmet älskade jag världen. Jag älskade livet. Jag älskade varenda människa jag mötte och jag älskade den envisa motvinden. Jag var vimmelkantig av träningsglädje. Hög på adrenalin. Löjligt tacksam för att jag känner för träning som andra känner för latte och högklackat. Jag var toksvettig från en timmas box oxh en timmas spinning, och mör i musklerna efter en timmes styrketräning med PT. (Och boxen. Och spinningen.) Men vi tar det från början!

Jag träffade PT-Fredrik klockan 16.00. Han presenterade ett helt nytt upplägg på styrketräningen med nya splittar, nya övningar och fler repetitioner. Helst skulle jag vilja köra 15 PT-pass i veckan nu när det är slutspurt på min och Coola K:s tävling ”Who  is the Biggest Loser?”. Jag har gått ner runt 11%, Coola K har gått ner runt 9%, Coola K knappar in och jag tror hon känner sig ganska säker på att ta hem segern. Konkurrensen mellan oss har hårdnat! Jag vet vad Coola K har för målsättning till vårt absoluta finaldatum (1 juni). Jag vet vad jag måste gå ner för att slå henne. Jag ska göra allt jag kan för att ta hem det där. Men jag vet också att jag faktiskt kan träna på egen hand för att nå resultat. I alla fall när jag tränar kondition. Så 15 PT-pass i veckan behövs nog inte. Däremot slår motivationen klackarna i taket när jag tränar med PT, och det är därför jag vill maximera PT-träningen så mycket som möjligt nu i maj.

Jag matchar! Rosa tröja från Asics, rosa träningsskor från ni vet var (Nike – alla har dem)

Efter 60 minuters axel-, tri- och magträning var det hög tid för mer axel- och magträning: ett boxpass. Jag gillar inte att gå på box själv eftersom jag aldrig vet vem jag får som partner men det visade sig bli en bra kombo idag. Det var ett halvtufft pass. Registrerade en pulstopp på 90% men den måste ha varit mikrokort för jag minns inte att jag var sådär toktrött någongång.

När jag hastade in till nästa  pass kände jag att nu var det bara slutspurten kvar: 55 minuter spinning. Peanuts! Jag kände att det inte fanns något annat alternativ än att ge allt redan från början och det var precis vad jag gjorde. Och jag fick god hjälp på traven. Instruktörs-Mattias bjöd på ett strålande pass med bra musik och bra upplägg. Axlarna kändes lite darriga från den tidigare träningen men snart tog tröttheten i benen överhanden. En bit in på passet såg jag förmodligen ut som jag precis kommit från duschen. Jag låg konstant på runt 85% av max och stortrivdes. När det var dags att kliva av sadeln var lyckan gjord. Inget är så bra som riktigt bra träning. Eller… det skulle vara en dusch med brazil nutlödder från Body Shop då.

Jag har städat köket men kände mig lite bortkommen så jag posar med skorna igen.