TurspÃ¥ren i EdsÃ¥sdalen kan vara södra Årefjällens bäst bevarade hemlighet. Oftast är det motionsspÃ¥ren som syns genom appar som SkidspÃ¥r (man mÃ¥ste klicka sig vidare till ”spÃ¥rstatus” för att se att det finns fler spÃ¥rade rundor) – men turlederna är lika fint spÃ¥rade de! Och dÃ¥ öppnar sig fantastiska möjligheter att komma upp pÃ¥ fjället och Ã¥ka längd!

Jag valde den längsta rundan för gårdagens skidåkning i Edsåsdalen: Älgbergsrundan. Den är 19 km från starten i Edsåsdalen, men jag parkerade i Dalen och då blir den några kilometer kortare. Att parkera i Dalen är för övrigt ett bra tips om du kör bil till Edsåsdalen; här finns mer plats att parkera och så ligger spåren mycket närmre.

Älgbergsrundan (som är skyltat med nummer 122) är en rödmarkerad led, men det beror enbart pÃ¥ längden (19 km) – annars är den rätt sÃ¥ flack enligt beskrivningen av spÃ¥ret. De första fyra kilometrarna gÃ¥r uppför genom granskog och det är segt men ändÃ¥ riktigt fint eftersom snön ligger tung pÃ¥ granarna.

Jag kände att jag måste stanna hela tiden för att fota, vilket inte gör så mycket eftersom jag ju skulle åka långsamt enligt punkt 2 i det här blogginlägget. Kolla, såhär fint är det:

När granarna glesade ut och det blev kalfjäll istället så tog jag turens första riktiga paus och drack lite av den varma rödvinbärssaften som jag värmt och hällt i en sådan där klassisk midjeväska man har när man åker längdskidor. Jag var så himla tacksam att jag packat med det.

Jag hade ocksÃ¥ ett par extra vantar med mig (Marit Björgens skidhandskar för att vara exakt) – och min kamera sÃ¥klart: en Canon G7X som följer med pÃ¥ sÃ¥dana här fjälläventyr. Typ som det i somras när jag ocksÃ¥ var i EdsÃ¥sdalen och sprang Grofjällsrundan.

Ibland satt det som små älgmärken på ledkryssen och jag blev full i skratt vid ett tillfälle för precis vid ett sådant älgmärke var det djupa spår från något som tveklöst var älg. Men det var ett tag sedan som den hade klivit över spåret för avtrycken var lätt översnöade.

Igår kom det nästan en decimeter snö vilket gjorde att spåret var lite fluffigt och löst. Vanligtvis finns det en skejtbedd bredvid de dragna klassiska spåren men det hade inte hunnits med till idag. På vägen tillbaka till spårcentralen var det bara att stå stadigt i spåret eftersom det inte fanns så mycket plats utanför att bromsa på. Eller, den gången jag försökte så blev det en fin face plant rätt ner i djupsnön.

Såhär såg det förresten ut upp mot kalfjället när träden glesade ur. Blå himmel och massor av snö:

Om jag ska vara ärlig sÃ¥ är längdskidÃ¥kning det jobbigaste jag vet. När jag Ã¥ker längd sÃ¥ har jag aldrig musik eller podcasts i öronen (till skillnad frÃ¥n när jag springer) utan det är bara jag och mina egna tankar och naturen runt omkring. Precis som med landsvägscykling sÃ¥ är det svÃ¥rt att Ã¥ka pÃ¥ halvfart. Det är all in som gäller; och dÃ¥ blir det antingen jättejobbigt – och när det inte är särskilt jobbigt alls sÃ¥ är det för att jag stÃ¥r still och försöker fÃ¥ fatt pÃ¥ krafterna igen.

Det är ocksÃ¥ enorm skillnad pÃ¥ när det gÃ¥r uppför och utför. När jag började Ã¥ka var klockan runt 13 och under de första kilometrarna undrade jag om jag skulle hinna hem innan det blev mörkt. Men det gjorde jag ju; det gÃ¥r bevisligen fort när det gÃ¥r utför…

Jag börjar trivas bättre och bättre med mina Fischer längdskidor med skin – alltsÃ¥ den nya generationens vallningsfria skidor som det pratas mycket om nuförtiden. Det är sÃ¥ skönt att bara klä pÃ¥ sig, grabba tag i skidorna och gÃ¥ ut – utan att oroa sig över vad det är för grader och hur snön är. Det är bara att Ã¥ka. Jag är helnöjd med mitt köp!

Strax före jul köpte jag nya längdskidor för klassisk stil; ett par Fischer Twin Skin Race. Jag har haft mina förra längdskidor frÃ¥n Fischer i evigheter; de var de första skidor jag köpte och det var ocksÃ¥ skidorna som jag Ã¥kte Tjejvasan med 2012. Här är min race report frÃ¥n Tjejvasan – jag är fortfarande sÃ¥ himla nöjd med det loppet!

Hur som helst; efter att ha insett hur skönt det är med skejtskidor eftersom man inte behöver fästvalla dem – sÃ¥ ville jag ha ett par vallningsfria längdskidor även för klassisk skidÃ¥kning.

Jag pratar inte om sÃ¥dana där vallningsfria som har fiskbensmönster och som tjuter när man Ã¥ker pÃ¥ dem; nej jag ville ha ett par av den nya sorten. De med ”stighudar” pÃ¥ fästzonen som ofta kallas för ”skin” och som funkar i de flesta väder (fast inte när det blir blött i spÃ¥ret, för dÃ¥ riskerar vattnet att frysa i de smÃ¥ hÃ¥ren).

Jag tycker inte det är särskilt kul att köpa saker som relaterar till längdskidÃ¥kning eller till cykling; mÃ¥nga butiker med personal skulle behöva fräscha upp sina attityd till tjejer som vill köpa nya grejer. Lite som den gÃ¥ngen en försäljare sa att jag skulle börja med bridge istället…

Hur som helst; igår eftermiddag gjorde jag premiär på mina Fischer Twin Skin Race 2016. Vi åkte till längdspåren i Edsåsdalen och allra helst hade jag velat åka något av spåren på fjället även om det var mörkt men det fick bli elljusspåret ändå.

Första varvet kändes bedrövligt. Jag tror aldrig jag åkt så dåligt som jag åkte det varvet. Ingenting funkade som det skulle; varken teknik eller mod.

Men till varv tvÃ¥ gick det bättre; jag hade fÃ¥tt öva lite pÃ¥ utförskänslan vilket ocksÃ¥ gjorde att jag blev bättre kompis med skidorna sÃ¥ jag kände mig mer självsäker. Dessutom kom jag ihÃ¥g hur man Ã¥ker rent tekniskt och det är en fördel när det gäller längdskidÃ¥kning…

Jag är riktigt nöjd med skidorna; jag hade bra fäste men ska glidvalla dem lite till nästa gång. Dessutom tycker jag att de är snygga!

Tyvärr måste jag köpa fler prylar; jag verkar ha tappat bort mina klassiska längdskidstavar och idag kom jag på att jag nog glömde dem i Tegefjäll när jag körde backintervaller den här gången i höstas. Igår åkte jag med mina skejtstavar men de är på tok för långa.

Lite mer lästips:

> Den gången jag gick på Mikaelas längdskidskola (tips om du ska till Funäsfjällen!)

> Den gången jag fick en skidlektion av teamchefen i Ski Team Pro Am (världens första proffslag för tjejer)

> När det var -20 i byn och -3 i spåret

Jag var helt lyrisk efter första längdskidpasset i söndags; även om jag tycker att skejt är en rejält utmaning. Jag var så pass till mig att jag faktiskt köpte mig ett par nya vallningsfria längdskidor för klassisk stil också; ett par Fischer RCS twin skin race classic längdskidor. Så nu ska jag inte behöva valla något fäste alls när jag vill åka längd.

I tisdags var jag i Trillevallen på studiebesök och jag vill verkligen testa deras längdspår i vinter; jag tror att de är de enda spåren i Åre kommun som inte har spåravgift. Trillevallen är överlag en liten pärla. Såhär fint var det i somras på toppen av Välliste!

Det finns mycket längdskidÃ¥kning att Ã¥ka i Åre. Och det finns riktigt duktiga längdskidÃ¥kare! Lina Korsgren är elitÃ¥kare som tävlar för Åre och som vann prologen i Visma Ski Classics (lÃ¥ngloppscupen) – och Johanna Ojala som är hela svenska folkets längdexpert i Vinterstudion bor i UndersÃ¥ker.

Johanna auktionerar ut sina bästa skidtips till förmån för Musikhjälpen; skynda dig att klicka in här för auktionen tar slut idag! Musikhjälpens insamling går i år till klimatkatastrofernas offer och alla pengarna från Johanna Ojalas auktion stoppas rätt ner i den insamlingsbössan.

Läs det här också:

> Om när jag hängde en hel dag med Charlotte Kalla

> Last kiss good bye

> Längdskidåkning i Ullådalen med vännerna

Bilder från en tur i Ullådalen från i februari