Häromnatten var tredje gången jag sov i tält. Och tredje gången som tältnatten involverade en flaska bubbel. För mig har det blivit alldeles självklart att man alltid prioriterar det i sin packning och jag tycker att det är alldeles fantastiskt att det är så jag har blivit lärd.

Jag valde tältplats och vi vandrade en bit bort i Ullådalen. Tillräckligt nära för att se civilisationen på långt håll – men tydligen så pass långt bort att vi inte hade någon som helst täckning på telefonen. Framåt kvällen började det blåsa på ordentligt och under natten och dagen efter så regnade det konstant. För tältets del gjorde regnandet inget alls; det Hilleberg vi sov i höll all väta ute och det var mysigt med regnsmattret mot tältduken.

Hazel gjorde tältpremiär och klarade det galant. Hon sov i absiden och till nästa gång ska jag skaffa en sovsäck för hundar. Det kan bli bra för framtida vinteräventyr också!

Eftersom man inte kan lita på något fiskevatten så hade vi med rökt röding i ryggsäcken, som serverades på Husåbröd med nykokt färskpotatis och en fantastiskt god romsås. Till frukost blev det varma mackor i mackjärn som grillades över öppen eld – regnet till trots. Och; Oatleys chokladdryck. Det hör ju till när man är på fjället – det är sedan gammalt!

Igår stod jag ensam på Ullådalens parkering kl 23.46 och var alldeles lycklig. Vinden rev i håret och regnet smattrade lätt mot jackärmen. Det var 6 grader varmt och jag hade underställ under min episka jacka från Craft som är den snyggaste jag någonsin ägt och som ligger högtidligt vikt i min garderob. Den är fyra eller fem år gammal och jag älskar den fullständigt.

Jag hade tillbringat större delen av kvällen med en middag på Fjällgården med några vänner och jag var inspirerad upp till öronen. Men jag kände att det fanns så mycket liv kvar som jag ville leva just den här dagen. Så jag bestämde mig för en sen löptur upp till #sarasfrukosttopp. Ja, löptur. Jag är stark i regn och blåst och sena nätter. Jävligt väder ger mig energi och det bubblade skratt i bröstet när mina andetag kämpade ikapp med vinden.

När träden glesade ut sprang jag in i dimman och befann mig där hela vägen upp till toppen. Från klippkanten var det bara mjölkig utsikt men jag visste att där nere låg Åre. Kylan nypte i öronen och ögonen glittrade. Så fint är livet.

Jag var ensam på fjället ikväll. Regnmolnen låg tunga över byn och de få människor som är här just nu höll sig inne. Förutom jag. Jag hade ju min frukosttopp att ta mig upp till. I ensamt majestät rullade min bil uppför berget till Ullådalen där allting som är bra börjar vid. Så också stigen uppför backen som utan stress går längs fjällbjörkarna och ovan trädgränsen.

Några renar betade i liftgatan och brydde sig inte nämnvärt när jag gick förbi dem. Regnet rasslade och det susade av blåst i öronen. Molnen låg tunga bakom mig och framför mig och bäddade in Åreskutans topp någonstans strax ovan Rödkulleliftens bergstation. Precis i gränslandet vid #sarasfrukosttopp.

Min välkammade lugg hade blåst någon helt annanstans vid det laget. Regnet hade gjort alla mina kläder blöta. Skorna var duktigt inbäddade i lera från den sanka marken. Men det är som det ska vara i det vilda. All good things are wild and free. Så också hår och smink och kläder som får vara precis som det är när det är som det är.

Jag stod ett bra tag på toppen och såg ut över Åredalen med Åresjön långt där nere och fjälltoppar så långt sikten tillät. Duniga moln skapade en slöja över skogen och av byn syntes knappt något. Det som var vitt förut har blivit grönt men det är lika vilt för det.

Just den känslan är en fin plats att landa i, för där kommer ingenting åt en. Inget som är världsligt eller verkligt, inget som är vardag eller viktigt. Där finns som bara livet.