Igår stod jag ensam på Ullådalens parkering kl 23.46 och var alldeles lycklig. Vinden rev i håret och regnet smattrade lätt mot jackärmen. Det var 6 grader varmt och jag hade underställ under min episka jacka från Craft som är den snyggaste jag någonsin ägt och som ligger högtidligt vikt i min garderob. Den är fyra eller fem år gammal och jag älskar den fullständigt.
Jag hade tillbringat större delen av kvällen med en middag på Fjällgården med några vänner och jag var inspirerad upp till öronen. Men jag kände att det fanns så mycket liv kvar som jag ville leva just den här dagen. Så jag bestämde mig för en sen löptur upp till #sarasfrukosttopp. Ja, löptur. Jag är stark i regn och blåst och sena nätter. Jävligt väder ger mig energi och det bubblade skratt i bröstet när mina andetag kämpade ikapp med vinden.
När träden glesade ut sprang jag in i dimman och befann mig där hela vägen upp till toppen. Från klippkanten var det bara mjölkig utsikt men jag visste att där nere låg Åre. Kylan nypte i öronen och ögonen glittrade. Så fint är livet.
Åh vad jag känner igen det där, att jävligt väder ger dig energi. Jag är precis samma-lika<3 Jag spelade alltid bäst fotboll när det spöregnade och planen blev mer som lervälling. De andra kanske tvekade, blev trötta och blöta, osugna.. Jag blev liksom ett med ovädret, när det rev och slet i hår och kläder blev jag fokuserad, beslutsamt, energifylld. Min bästa yogaupplevelse är när jag stod utomhus här hemma och yogade och det började regna något fruktansvärt. Visst blev det lite halt, men det löste jag enkelt. Det var som att varje liten cell i min kropp vaknade till liv, det var verkligen alldeles underbart!
ja, exakt så!! ??????????????
Vilken fantastisk mening: ”Det fanns så mycket liv kvar att leva den här dagen.” Tack att du delar med dig och inspirerar!
Tack Karin!
Jag känner som du, älskar att springa i mörker, regn och blåst. Mer syre, mer friskhet, mer väder! 🙂 Nu blev jag också löpsugen, kanske ska dra fram skorna till nästa regnskur!
Jaaa!!
Älskar att du älskar 6 grader i juli och fångar kvällen.
Haha ja ??
Så underbart att dels ha möjligheten till såna äventyr inpå knuten, men att även ha förmånen att kunna (våga) ge efter för ingivelsen att ge sig ut i skogen en sen kväll alldeles ensam! Jag tror tyvärr att det är alldeles för många som inte ens skulle komma på tanken att ge sig ut själva (allra helst kvällstid) av rädsla för vad, eller snarare vem, man kan möta på vägen. Jag var själv ute på ett skogsäventyr alldeles ensam i söndags och gick en led utanför Stockholm. Flera gånger kom jag på mig själv med att lyssna på tystnaden och då inte på ett positivt sätt. Inte så att jag var rädd, men vaksam. Jag kände aldrig att jag kunde slappna av helt och fullt och bara ta in allt det vackra och njuta fullt ut av här och nu. Det är synd. Det finns så många äventyr, så många vackra platser och så mycket att uppleva och att få möjlighet att göra det helt själv och lyssna på och njuta av tystnaden borde vara en självklarhet för alla.
jag tänker att vissa förmåner skaffar man sig. 🙂
Galet och härligt!
Larger than life ??