Jag tycker om dagar med namn; oavsett om det handlar om kanelbullar, semlor eller hjärtans dagar. Däremot tycker jag inte att man behöver göra som alla andra just dessa dagar, istället kan man gott kan göra dem till sina egna. Precis som med julafton eller nyårsafton.

Denna alla hjärtans dag tycker jag att du ska se som en dag med omtanke. En dag då du gör fina och bra saker för dig själv, eller för någon annan. Det behöver inte vara så svårt; kommentera hos fem av dina favoritbloggare och skriv något uppskattande till exempel. Eller gör samma sak på Instagram. Eller sms:a något omtänksamt till de som behöver det i din telefonbok. Jag tror att vi alla har människor i vår närhet som vi aldrig berättar för hur mycket vi tycker om dem eller vad de tillför i våra liv.

En alla hjärtans dag jag minns extra mycket är dagen i Abisko för två år sedan:

> Vi åkte hundspann och det var magiskt varje sekund – vilka hundar!

> Vi gick snöskor med Klas och Silka och det var efter den här dagen som jag blev snöskofrälst på riktigt

> …och vi isklättrade!!

> Vi bodde här: på Abisko mountain lodge

Jag får besök till helgen; min äventyrskamrat Annika kommer upp! Förutom att bjuda på behövlig fjälluft och många timmars sömn för hennes del, så har hon också önskat sig ett långpass. Alltså långt som i långt.

Jag vill inte räkna minutrar, jag vill springa många kilometrar, deklarerade hon i ett sms.

Jag har inte sprungit långt sedan vi sprang marathon i Dublin i slutet av oktober och först så ville jag övertala henne att vi kanske kunde göra något annat. Men sedan kom jag på att det just är detta som är målet med min träning: att i princip kunna göra vad som helst när som helst. Inklusive att springa rätt så långt rätt så spontant.

Att äventyret alltid väntar runt hörnet har jag symboliskt påmint mig själv om genom att ha ett gäng energibars och bloks i en vas på fläkten ovanför spisen. Såhär ser det ut:

De ligger där och väntar på mig som en påminnelse om att det äventyrliga aldrig behöver vara långt bort eller särskilt svårt. Jag gillar att se min fullproppade vas om morgnarna när jag maler bönorna till mitt morgonkaffe, eller om kvällen när jag (ibland) fixar rent på köksbänken.

Det är också symboliskt att den där drickchokladen från Åre chokladfabrik står precis bredvid. Eftersom mitt träningsliv också inkluderar sådant som choklad. Och kladdkakor (kolla denna glutenfria kladdkakedröm som PT-Fia påminde mig om häromdagen). Och kanelbullar.

Till höger står ett nytt te i en plåtburk som jag köpte för 199 kronor. Ett jättedyrt te. Men jag ville ha det och burken var fin så den kommer få stå framme och får symbolisera något det med. Kanske lugn och ro i ett rätt så fullspäckat liv.

Löpning är en paus i vardagen, en fristad i verkligheten, en känsla att länga efter och en dröm ibland. Löpning är en bubbla i rörelse.

Löpning är kärlek men det är en kärlek som kräver. Löpning kan vara mjukt och tufft; men alltid gränslöst i sig själv eftersom du bestämmer.

Löpning ställer krav men välkomnar alla. Det finns aldrig något som är för tidigt eller för sent, för långt eller för kort, för långsamt eller för snabbt. Löpningen är din, just därför.

Men det finns ändå något som löpning inte är. Löpning är ingenting utan dig.

Följ med på dessa drömpass:

> Den gången vi sprang till fyren på Playitas och nästan kunde se Afrika

> En av de gångerna vi började dagen med morgonlöpning i Central Park i New York

> Den gången vi vintersprang i Abisko

> Den gången jag sprang ett lopp i Karibien