I sommar ska jag och Annika springa Jämttriangeln. Hur svårt kan det vara liksom?

Jämttriangeln är en klassisk vandringsled som gÃ¥r mellan StorulvÃ¥n, Sylarna och BlÃ¥hammaren. Sträckan är nÃ¥gra kilometer frÃ¥n 50 och man brukar gÃ¥ den i tre etapper med tvÃ¥ övernattningar. Vi tänkte först springa den med en övernattning, men sedan blev vi snÃ¥la (det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n gratis att bo pÃ¥ fjällstation) och tänkte att va fan – vi springer väl allt pÃ¥ en gÃ¥ng dÃ¥.

Det hela känns rätt så görbart även om det alltid är vanskligt med terräng för det tar alltid längre tid än man tror. Det är lite drygt 60 dagar tills det är dags och även om jag inte sprungit mer än ett marathon sedan förrförra sommaren (då jag sprang mer än 50km på Tjejmarathon) så är jag inte så rädd för distansen i sig. Mitt distansrekord ligger på 8 mil så jag har rätt bra med marginal innan jag tycker att det är långt på riktigt.

Däremot har jag faktiskt mycket enklare att springa asfalt än terräng. Min kropp beter sig i vanlig ordning tvärtom för hur det borde vara. Terräng är ju skonsamt och asfalt hÃ¥rt? Yeah right. Mitt ena knä (jag glömmer alltid vilket) brukar alltid protestera efter dryga 2 mil terränglöpning och visa tydliga tecken pÃ¥ överansträngning. Men med lite prehab och terränglöpning inför det stora äventyret sÃ¥ ska nog det där ordna sig ocksÃ¥. För hur var det nu – hur svÃ¥rt kan det vara?

Dra mig baklänges – den här dagen! Jag har gÃ¥tt Blanktjärnsrundan förut, när jag var typ… 15. Det var länge sedan men jag minns det väldigt tydligt. Blanktjärnsrundan sätter sig pÃ¥ minnet av en hel massa bra skäl. Det turkosa vattnet! Bergen i horisonten! Renarna! Det är en fjällupplevelse utöver det vanliga.

Det är väl kanske inte alltid rengaranti pÃ¥ den här rundan men jag minns att vi sÃ¥g ren förra gÃ¥ngen ocksÃ¥, och idag har vi sett ungefär hur mÃ¥nga som helst – pÃ¥ ditvägen, hemvägen och mitt i spÃ¥ret. Inte konstigt, vi gick ju rätt igenom deras kök.

Östra Blanktjärn är den kända tjärnen nära Vålådalen med sitt turkosa och alldeles klara vatten. Det är en helt makalös syn när man blickar ut på den mellan träden högt upp på en brant ås. Det är som att det går ett lyckligt, kittlande rus genom kroppen. Turkost liksom! Bland allt det gröna! Och de vita fjälltopparna! Man kan inte få nog och vill bara se mer och tids nog kommer man också ner till strandkanten när stigen gör ett kraftigt nedförslut.

Leden runt Blanktjärnarna är ungefär 11 km och bjuder pÃ¥ bra löpning. Den är riktigt bra skyltad sÃ¥ ingen fjällkarta behövs. Det är blandat stig och spÃ¥ng, och nu i början av maj var det torrt och snöfritt de första 6km och sedan blev det mer snöigt – men aldrig riktigt blött (förutom mellan ledcentralen och hängbron, där var det som lerigast pÃ¥ hela sträckan). Det var klart mycket torrare överlag än vad jag trodde!

När vi satte oss i bilen och Ã¥kte mot VÃ¥lÃ¥dalen var det världens oväder med kraftig blÃ¥st, snö och sedan hagel – men när vi kom fram kom ocksÃ¥ solen och vi fick nästan hela rundan i strÃ¥lande solsken. Det kom nÃ¥gra snöflingor precis när vi kom fram till tjärnen men snart nog sken solen igenom och allting blev magiskt. SÃ¥där riktigt, riktigt magiskt.

Jacka // Marmot. Glasögon // Bliz Velocity XT. Tights // Craft WP Stretch. Skor // Inov8 X-talon 190.

Dra mig baklänges – den här dagen! Jag har gÃ¥tt Blanktjärnsrundan förut, när jag var typ… 15. Det var länge sedan men jag minns det väldigt tydligt. Blanktjärnsrundan sätter sig pÃ¥ minnet av en hel massa bra skäl. Det turkosa vattnet! Bergen i horisonten! Renarna! Det är en fjällupplevelse utöver det vanliga.

Det är väl kanske inte alltid rengaranti pÃ¥ den här rundan men jag minns att vi sÃ¥g ren förra gÃ¥ngen ocksÃ¥, och idag har vi sett ungefär hur mÃ¥nga som helst – pÃ¥ ditvägen, hemvägen och mitt i spÃ¥ret. Inte konstigt, vi gick ju rätt igenom deras kök.

Östra Blanktjärn är den kända tjärnen nära Vålådalen med sitt turkosa och alldeles klara vatten. Det är en helt makalös syn när man blickar ut på den mellan träden högt upp på en brant ås. Det är som att det går ett lyckligt, kittlande rus genom kroppen. Turkost liksom! Bland allt det gröna! Och de vita fjälltopparna! Man kan inte få nog och vill bara se mer och tids nog kommer man också ner till strandkanten när stigen gör ett kraftigt nedförslut.

Leden runt Blanktjärnarna är ungefär 11 km och bjuder pÃ¥ bra löpning. Den är riktigt bra skyltad sÃ¥ ingen fjällkarta behövs. Det är blandat stig och spÃ¥ng, och nu i början av maj var det torrt och snöfritt de första 6km och sedan blev det mer snöigt – men aldrig riktigt blött (förutom mellan ledcentralen och hängbron, där var det som lerigast pÃ¥ hela sträckan). Det var klart mycket torrare överlag än vad jag trodde!

När vi satte oss i bilen och Ã¥kte mot VÃ¥lÃ¥dalen var det världens oväder med kraftig blÃ¥st, snö och sedan hagel – men när vi kom fram kom ocksÃ¥ solen och vi fick nästan hela rundan i strÃ¥lande solsken. Det kom nÃ¥gra snöflingor precis när vi kom fram till tjärnen men snart nog sken solen igenom och allting blev magiskt. SÃ¥där riktigt, riktigt magiskt.

Jacka // Marmot. Glasögon // Bliz Velocity XT. Tights // Craft WP Stretch. Skor // Inov8 X-talon 190.