För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.

De första dagarna efter maran gick långsamt, det var så fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igår sprang jag eller i förrgår sprang jag. Men sedan gick det så snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.

> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon

Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.

Vi sprang i måndags och i tisdags gick vi på shoppingrunda och det var skönt att få gå även om vi gick långsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vår shoppingiver… Vi suckade båda inombords när det var en butik på två plan och det gick väl an att gå trappan upp med nedför var det värre. Så vi åkte hiss. På kvällen bastade vi och badade jacuzzi.

På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.

På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.

Så var det dags att springa Dublin marathon. Gårdagen skiftade mellan ångest och förväntan och när vi vaknade imorse så kittlade det i magen. Det var nu det skulle ske ropade alla fjärilar till mig. Det var nu vi skulle springa – sedan vi anmälde oss den här dagen. Då var det 166 dagar till start, en trygg evighet med massor av planer att verkligen vara race ready idag den 26 oktober.

Vi vaknade strax före 7 – tack vare en tidig kväll hade vi fått nästan 10 timmars sömn under natten. Kläderna hade vi lagt fram kvällen innan, men ändå förvånade vi oss själva med hur dålig koll vi hade på saker och ting. Som exakt var banan gick. Som exakt var vätske- och energidepåerna låg. Som hur tidigt man egentligen skulle vara vid start.

Men allt sådant där löser ju sig i slutändan. Vi åt frukost på hotellet och promenerade sedan bort mot start. Det började regna och vi tog skydd i ett tält. Det regnade igenom i stort sett hela loppet; först ett lätt, lätt regn som knappt landade på oss – men mot slutet blev det mer intensivt. Det blåste också kraftigt. Det var skönt när man hade vinden i ryggen, och lite tröstlöst när man fick kämpa mot den.

Regnet och vinden störde inte nämnvärt. Jag hade på mig en kortärmad underställströja och en Craft weather jersey som är tunn men som värmer och som skyddar mot just vind och regn. Den visade sig vara perfekt nästintill hela tiden; det var bara på ett ställe där vi hade relativt bra fart under fötterna som det kändes varmt. Men när vinden tog i så var jag så himla glad över mina kläder. Och särskilt på slutet när vi började bli nedkylda.

En sak vi faktiskt hade koll på var höjdprofilen. När vi anmälde oss till loppet var det både Dublin som stad men också en platt bana som lockade. Sedan råkade Annika googla fram antalet höjdmeter och efter det fick vi lite lätt panik. Alltså; loppet går uppför i flera kilometer en bit från start. Sedan kommer några andra ordentliga backar, för att inte tala om evighetslånga raksträckor. Men; går det uppför så går det också nedför.

Hur det gick och allt som händer under loppet kan du lyssna på i podden Träningsglädje TALKS som vi snart kommer att spela in. Vi ska bara återhämta oss lite först. Sedan ska vi podda om att fortfarande vara vänner efter 42 km, om allt det som var lätt och det som var så himla, himla tungt. Och hur jag började bete mig en bit in i loppet.

Vi bor drygt en kilometer från start och mål och promenaden hem var otroligt långsam. Men alltså LYCKAN i att få vira in sig i en morgonrock och lägga sig på sängen, eller stå i duschen en evighet, eller att få upp maten på rummet. Allt det där pratade vi om och längtade till under hela loppet, i princip från start eller kanske till och med innan det. Och så ölen såklart! Inget marathon på Irland utan en öl efter att ha sprungit marathon!

Jag är enormt stolt och nöjd över att ha sprungit drygt 42 kilometer idag. Vi säger det till varandra hela tiden ja och Annika; tänk att vi gjorde det. Alltså, tänk!

Jag och Annika före start

Beviset på att vi gjorde det!

Så jäkla nöjd

Imorgon bitti åker jag till Dublin för första gången på tio år. Jag och min långlöparkompis Annika anmälde oss till Dublin Marathon en dag i våras när snön knappt smält. Sedan dess har jag tänkt på detta marathon rätt så mycket och träningen gick precis enligt plan hela sommaren.

Min löpträning är inte som andras; vi behöver som bekant alla träna olika utifrån våra förutsättningar. Min kropp är bra på att hålla för lång och krävande löpning utan att gå sönder. Jag kan rätt snabbt gå från 5 km asfalt i snömodd till 21 km terräng bland rötter och sprängsten – utan krämpor eller träningsvärk. Å andra sidan så har jag svårt för att bli snabbare oavsett hur mycket intervaller och sådant jag tränar.

Min marathonresa till Dublin ska bli kul av flera skäl varav löpningen troligtvis är den minsta delen; och det är först nu jag insett det. Det är än så länge bara löpningen jag tänkt på. Nu det senaste dygnet har jag börjat tänka på att jag ju ska tillbaka till den stad där jag bott i fyra år och där jag spenderade två hela somrar. Den stad där jag levde mitt i den keltiska tigern och dessutom pluggade hela fenomenet, och den stad där jag en sommar jobbade på en färja (tänk Rederiet) och den stad där jag sedan gick klädd i kostym varje dag och analyserade miljonsummor, aktier och fonder.

Jag hade gärna sprungit det där marathonloppet i augusti, då var mitt marathonsjälvförtroende riktigt bra. Igår köpte jag nya löparskor; ett par mörklila Adidas Ultra Boost som matchar höstlöven och som mina fötter trivs riktigt bra i. Men jag sprang inte i dem igår. Jag kände mig inte tillräckligt frisk. Den där förkylningen som jag tog med mig till USA och sedan hem igen sitter fortfarande i; 10 dagar med en tydlig känsla av att idag ska inte jag träna.

Idag sov jag till lunch och sedan snörade jag på mig skorna och gav mig ner till Rålis; inte för att ”springa en runda” – utan för att springa ungefär en kilometer för att analysera känslan i kroppen. Hur känns pulsen? Huvudet? Knät?

Annika och jag är redan överens om att den här maran kommer bli en dag då vi inte gör något annat än att vara ute och springa och gå. Inget att skynda hem till och ingen stress. Och vi kommer förmodligen att springa och gå ungefär lika mycket. Det är utifrån de förutsättningarna som jag tror att en start på måndag är realistisk och fullt möjlig. En lågpulsfest en måndag i sen oktober. Ett sätt att se hela Dublin på!

Eftersom vårt mål reviderats längs vägen så har mina förberedelser inför det här loppet sett annorlunda ut än annars. Mitt skoköp igår är en av de sakerna. Är du inte riktigt klok kanske ni undrar, köpa nya skor precis inför loppet? Adidas Ultra Boost är en sko utöver det vanliga enligt mina fötter; här kan du läsa min recension av Adidas Ultra Boost.

Jag har inte laddat på något särskilt sätt i matväg och jag har inte studerat banan ingående. Det får bli lite som det blir tycker jag och har valt att plocka bort alla yttre element för att ladda på mitt sätt. Det jag har gjort allra mest är att försöka att bli kvitt den här förkylningen och att hålla mig varm.

Dessutom tänker jag att ett marathon bara är att springa en mil fyra gånger. Och en mil kan jag ju springa rätt så lätt. Det blir med andra ord rätt så lätt upprepat fyra gånger.

Det där kan låta knasigt – men det är ungefär så min hjärna fungerar. Jag vet absolut om att ett marathon är tufft och den tredje gången man springer en mil så är det jobbigt men jag stänger ute den tanken och låter min hjärna göra det mentala jobbet nu när inte min kropp har kunnat det den sista tiden.

Morgonens enkilometrare var för övrigt mysig. Solen sken och det var skönt i luften. Efter mitt varv i Rålis gick jag upp till Fabrique och köpte med mig frukost hem. Ikväll ska jag packa och imorgon bitti åker jag till Irland.

Några av sommarens härligaste löparäventyr:

> När jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen

> Första gången jag sprang den alternativa vägen till Blåhammaren