Jag går och springer Flottarleden mellan Runemo och Söräng i Hälsingland för jämnan hela året och det är en fantastiskt fin liten stig som tar nya skepnader varje årstid. I förmiddags gick vi den i solskenet och här är fler bilder från Flottarleden i augusti och en helt fantastiskt dag i maj.

Flottarleden går längs älven Voxnan och här har det flottats miljontals stockar tidigare år. De stockar som flyter i älven nuförtiden är de stockar som bävrarna tuggar ner. Det är just den här älven som går nedanför vårt hus; det är här vi badar och det var här som jag balanserade på min sup-bräda i somras.

Vi hade termos med oss och stannade vid bastun nedanför Flottarkojan som ligger rätt över älven från vårt hus. Solen flödade och vi gick helt utan stress eller måsten och utan att möta särskilt många andra heller.

Jag ägnar dessa mellandagar åt lite reflektion inför kommande år och att få tid i rörelse sätter igång tankar som lägger grunden för ett riktigt superår nästa år.

Jag sprang över det här inlägget från 2013 som jag tycker att du ska läsa; och framförallt klicka in på artikeln!

Alla bilderna nedan är fotade av Marcus Rönne/Plåsterhuset.

Jag är i huset i Hälsingland och jobbar och inväntar eventuellt några möten på andra fjällorter. Ett slags stand by-läge jag inte mår det minsta dåligt av. Här är det några minusgrader och solen har värmt frusna vinterkinder.

På lunchen hade jag bråttom ut för att fånga några av de där solstrålarna. De är kortvariga nuförtiden och hemma hos oss når den inte över trädtopparna mer än någon timme eller två mitt på dagen.

Jag tog med mig Hazel för en promenad på vår bästa femkilometersslinga som går längs lugna vägar och en bit i skogen. Men istället för att jag ska förklara hur allting ser ut så tycker jag att du ska följa med!

Plats: Mellan Bollnäs och Edsbyn i Hälsingland

Tid på dagen: 13.40-14.30

Väder: -1.5 grader och soligt

Kläder: jeans, Craft cool tee och dunjacka. Det här var med andra ord inget träningspass – här har jag skrivit om vad jag räknar som träning!

Vi börjar här. Den här vyn möter mig runt 400 meter från vårt hus. Jag har precis gått över landsvägen och ungefär här börjar lugnet och grusvägen. Några älghundar skäller när vi passerar, annars är det bara vi och solskenet som redan färgats varmt och mjukt.

Solen håller redan på att försvinna ner bakom trädtopparna och skapar fina flares på mina mobilbilder. När jag går här har jag spellistan ”Julen kommer snart” från Spotify i öronen.

Efter drygt en kilometer svänger vi av från vägen och går in mot skogen på en fin skogsväg som fortfarande badar i solsken. Till vänster skymtar vi hästar i en hage och runt fötterna växer blåbärsriset tätt.

Vi kommer ut vid några hus som ligger vid en grusväg som efter ett tag bara tar slut. Ån bakom husen har börjat frysa igen och pinnarna som markerar vägen väntar på snö och att få göra sitt jobb när plogbilen kommer.

Efter några kilometer längs grusvägen som snirklar sig fram genom böljande åkrar och Hälsingehus så når vi en större asfaltsväg. Här cyklar jag gärna och ofta; vägen är liten och bilarna få.

Vi svänger vänster och passerar hus och stall. Vi går på samma grusväg som vi började och här i utförslöpan som ibland är hal och isig har jag trillat för några jular sedan och slog höften blå och blodig. Jag tänker på det varje gång jag passerar just det här stället.

Nu börjar vi närma oss vårt hus igen. När jag springer intervaller så är det alltid slutspurt just här. Lite som att ta sista kurvan på en 400-metersbana.

Där framme slutar grusvägen och blir till landsvägskorsning. Edsbyn, Bollnäs eller Runemo. Jag väljer vägen hemåt.

Och här bor vi. Hazel sitter på trappen där vi åt frukost en morgon i november. Fattas bara Charlie!

> Följde ni med på promenad senast det begav sig? Det var en dag i september då vi inspekterade hösten i Åre!

Att cykla på hösten är min grej. Jag har så många fantastiska minnen från vackra krispiga dagar på min landsvägscykel. Det är särskilt denna dag jag minns; när jag cyklade den 12 oktober – och passade på att åka nercabbat samma dag. Vilken höstdag alltså – och idag var precis lika fin!

Min nya grej är att fara fram på grus- och skogsvägar på min cyclocross. En cyclocross ser ut som en landsvägscykel, men har lite andra däck och ofta lite andra komponenter och klarar terräng och vinterunderlag. Här har jag skrivit lite mer om skillnaden mellan en racer och en cyclocross.

Idag rullade jag ungefär 20% asfalt och sedan 80% grus- och skogsväg. Den första biten mot Runemo bjuder på välkänd mark; här har jag cyklat och sprungit så många gånger förr. För skojs skull vek jag av på en grusväg och cyklade förbi en Hälsingegård men jag var för pigg i benen för att stanna och fota – det får bli en annan gård.

I Runemo tog jag höger och efter 5 km på asfalt kom det frasiga ljudet av däck på skogsväg som gick uppför från Gäddvik. Uppför och nedför och tallskog så långt ögat såg. Solljus som strilade mellan träden och fågelkvitter i mina öron. Doften av barr och puls som gick upp och ner beroende på hur terrängen böljade sig.

Långt där borta såg jag något svart och misstänkt och jag höll lite extra på bromsen när jag rullade utför en skön backe som ger så himla många andetag av bubblande skratt i bröstet. Är det en björn, funderade jag på. Men det var det inte. Det var en jägare som satt på en pall vid vägen. Jag stannade till och kollade läget, mycket medveten om att det är jaktsäsong och att jag kört förbi många älgpass. Visserligen satt han där i solen med ett gevär i handen, men det var mest för att hunden skulle få springa, skrockade han förnöjt och sa att han hade det rätt så bra där vid vägkanten.

Jag cyklade vidare och passerade fäbodar och kalhyggen. Skogsvägen blev smalare och snart cyklade jag i spåren av en motorcross på en väg som växt igen. En bäck porlade men annars var det bara skogen som pratade.

På en lång bit av vägen var det rullgrus utlagt och det dånade i hela kroppen när min cykel, som är helt utan dämpning, tuggade i sig underlaget.

Efter några kilometers seg uppförsbacke bar det av utför i flera kilometrar och jag behövde inte ta ett endaste tramptag på lång, lång tid. Mina fingrar blev kalla av att bara sitta och inte göra annat än att bromsa lite nu och då och snart nog nådde jag asfaltsväg i närheten av Heden i Bollnäs igen.

Här blev det ytterligare några kilometrar på asfalt mellan gårdar i höstskrud och kohagar och åkrar. Den sista biten var en grusväg ner till Söräng och då var jag i princip hemma. Så himla fin runda alltså; jag är påfylld med upplevelser, frihet och d-vitamin från solen.

Cyclocross kan man också cykla med på vintern, och det är därför jag egentligen köpte min cykel till att börja med: såhär skrev jag efter att ha cyklat i typ -15 eller -18 eller vad det nu var. Jag älskar det!