Att cykla på hösten är min grej. Jag har så många fantastiska minnen från vackra krispiga dagar på min landsvägscykel. Det är särskilt denna dag jag minns; när jag cyklade den 12 oktober – och passade på att åka nercabbat samma dag. Vilken höstdag alltså – och idag var precis lika fin!

Min nya grej är att fara fram på grus- och skogsvägar på min cyclocross. En cyclocross ser ut som en landsvägscykel, men har lite andra däck och ofta lite andra komponenter och klarar terräng och vinterunderlag. Här har jag skrivit lite mer om skillnaden mellan en racer och en cyclocross.

Idag rullade jag ungefär 20% asfalt och sedan 80% grus- och skogsväg. Den första biten mot Runemo bjuder på välkänd mark; här har jag cyklat och sprungit så många gånger förr. För skojs skull vek jag av på en grusväg och cyklade förbi en Hälsingegård men jag var för pigg i benen för att stanna och fota – det får bli en annan gård.

I Runemo tog jag höger och efter 5 km på asfalt kom det frasiga ljudet av däck på skogsväg som gick uppför från Gäddvik. Uppför och nedför och tallskog så långt ögat såg. Solljus som strilade mellan träden och fågelkvitter i mina öron. Doften av barr och puls som gick upp och ner beroende på hur terrängen böljade sig.

Långt där borta såg jag något svart och misstänkt och jag höll lite extra på bromsen när jag rullade utför en skön backe som ger så himla många andetag av bubblande skratt i bröstet. Är det en björn, funderade jag på. Men det var det inte. Det var en jägare som satt på en pall vid vägen. Jag stannade till och kollade läget, mycket medveten om att det är jaktsäsong och att jag kört förbi många älgpass. Visserligen satt han där i solen med ett gevär i handen, men det var mest för att hunden skulle få springa, skrockade han förnöjt och sa att han hade det rätt så bra där vid vägkanten.

Jag cyklade vidare och passerade fäbodar och kalhyggen. Skogsvägen blev smalare och snart cyklade jag i spåren av en motorcross på en väg som växt igen. En bäck porlade men annars var det bara skogen som pratade.

På en lång bit av vägen var det rullgrus utlagt och det dånade i hela kroppen när min cykel, som är helt utan dämpning, tuggade i sig underlaget.

Efter några kilometers seg uppförsbacke bar det av utför i flera kilometrar och jag behövde inte ta ett endaste tramptag på lång, lång tid. Mina fingrar blev kalla av att bara sitta och inte göra annat än att bromsa lite nu och då och snart nog nådde jag asfaltsväg i närheten av Heden i Bollnäs igen.

Här blev det ytterligare några kilometrar på asfalt mellan gårdar i höstskrud och kohagar och åkrar. Den sista biten var en grusväg ner till Söräng och då var jag i princip hemma. Så himla fin runda alltså; jag är påfylld med upplevelser, frihet och d-vitamin från solen.

Cyclocross kan man också cykla med på vintern, och det är därför jag egentligen köpte min cykel till att börja med: såhär skrev jag efter att ha cyklat i typ -15 eller -18 eller vad det nu var. Jag älskar det!