På fredag är det sex veckor sedan jag opererades, eller som Magdalena på Nordic Refit förklarade för mig igår: Sara, kom ihåg att de har varit inne med verktyg i din ryggrad. Jag är mycket väl medveten om det, men också lite trött på att tänka på det – även om det är fantastiskt och allt. Jag har tränat några pass efter operationen; försiktiga styrkepass med kroppen som enda vikt och TRX som redskap.

Men idag gick jag ut och lyfte min kettlebell några gånger i några försiktiga övningar. Sedan körde jag lite andra överkroppsövningar med gummiband.

Ända sedan operationen har jag medvetet haft min kettlebell ståendes i hallen så att jag ska se den varje gång jag öppnar min ytterdörr. Jag har också medvetet ställt mina skidor och pjäxor i badrummet så att jag ska se dem varje gång jag är där inne. Att inte träna är väldigt tråkigt de första dagarna man inte gör det. Men livet förändras rätt så snabbt efter det. Man glömmer. Vänjer sig vid annat. Först känns kroppen grå, tråkig och ovan men sedan är det som man inte vet något annat. Den personen vill  jag göra slut med nu.

Även om jag tränade ett extremt kort pass idag så är det som att det tändes en liten glöd där inne. Den glöd som gör varje cell lite varmare och skönare. Som gör min själ gladare. Att byta om till träningskläder och få lite, lite mjölksyra väckte mitt gamla jag till liv igen. Det liv jag upprätthållit genom att varje dag notera min kettlebell och mina skidor. Se dem stå där de står.

Nu är jag igång. Imorgon ska jag träna redcord. I helgen ska jag träna. Lyfta saker. Springa. Cykla. Hej Sara, välkommen tillbaka till ditt liv.

Måndagsmorgonen mötte mig med snålblåst och skulle tydligen spela svår. Räddningen är att jag vet vad som väntar till helgen. Solsken! Om inte allting ändrar sig förstås. Det finns en mening med tjurigt gråväder en måndag, och även om man inte ser den meningen själv så får man skapa sig en egen mening av det. Och då har du den där: meningen med tjurigt gråväder en måndag.

Min mening med dagens väder är att få tid att fokusera: göra det jobb jag ska och leverera på mina uppdrag. Jobba lite mer i början av veckan – och jobba lite mindre i slutet av veckan då det ska bli sol och sommarväder.

Jag började morgonen med en screening i Redcord hos Magdalena på Nordic Refit. Jag har bokat in några tider hos henne för att få riktig koll på statusen på min kropp dels efter operationen men också för att det är en bra grej att göra. Det spelar ingen roll om jag skulle gå till gymmet och fortsätta träna så som jag alltid har gjort om jag inte har förmågan att koppla på rätt muskler.

Redcord är en form av slingträning (hur det ser ut kan du se på min instabild och såhär ser det ut när den hänger på gymmet) och hjälper till att träna samspelet mellan muskler. På torsdag ska jag dit igen!

Mot slutet av veckan åker jag söderut en sväng. Jag har ett enda mål: att cykla landsväg. Gör jag bara det, och levererar på mina punkter på min jobb-to-do, så blir det världsklass på denna vecka.

Bilderna nedan är från helgen. En helg som gick sjukt snabbt. I fredags kväll bjöd Platåleden i Ottsjö på golden hour och i lördags tog jag årets första tur till Blanktjärn. Den var turkos i vanlig ordning. Det känns fint att den där säsongen är här nu; den med upptinade leder, blöt myrmark, torr mossa och kilometer efter kilometer på fjällstig.

Det här med att vara still och inaktiv passar inte mig. Inte för att jag längtar efter svett och mjölksyra – utan mest för att man inte upplever så himla mycket i en fåtölj. Det är väldigt tråkigt helt enkelt. Vi kollar på serien The Fall om kvällarna och jag lyssnar på ljudboken Fallvatten på BookBeat. Jag jobbar på som vanligt med min MacBook i knät och jag äter Naproxan och stark Alvedon.

Igår hämtade Viktor mig utanför huset. Jag tog hissen ner och så åkte vi några hundra meter till InMo där han jobbar för att stämma av lite nervbanor och rörelser i Redcord. Det gick oväntat bra och jag kunde ha raka ben i Redcorden utan att få ont vilket var ett litet glädjepiller i sig. Kvällen innan hade jag gått tvärs över gatan och tillbaka och efter den utflykten hade jag så plötsligt ont i knät att jag fick Citodon utskrivet.

I allt det onda vet jag ju att jag inte har fel på vare sig knä eller vad. Det är bara nerver som spökar. Men det gör ju lika ont för det!

Idag jagar jag min magnetröntgen som jag blivit lovad den här veckan – imorgon är det fredag och jag har en känsla av totalt oflyt i den här processen. Fick en chock när jag fick höra att röntgensvar kan dröja i veckor dock, en frustration kring ett sådant passivt liv i väntande har jag ärvt från min mamma. Nu har jag levt så mycket i väntan på en röntgentid att det upptagit mina tankar men en tid kommer inte att förändra något – det som eventuellt förändrar något är eventuell behandling efter att man fått svar. Att vänta i veckor på det har jag varken lust eller tid med.

Däremot har jag tid att lägga ytterligare pusselbitar; som hur jag upplever skillnad i känslan efter små, små övningar i Redcord till exempel. Det som är frustrerande med pusslet är beroendet av andra människor; det gör så otroligt stor skillnad om man träffar rätt i de människor man möter och som man behöver hjälp av. Så är det visserligen oavsett vad man gör i livet men det blir så påtagligt i ett sådant här läge.

Och det skulle heller inte förvåna mig om jag bara vaknade upp en dag och inte hade ont alls. Då skulle jag fira med att vintertälta. Det ska jag göra så snart jag inte har ont i benet!