I sommar ska jag och Annika springa Jämttriangeln. Hur svårt kan det vara liksom?

Jämttriangeln är en klassisk vandringsled som går mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Sträckan är några kilometer från 50 och man brukar gå den i tre etapper med två övernattningar. Vi tänkte först springa den med en övernattning, men sedan blev vi snåla (det är långt ifrån gratis att bo på fjällstation) och tänkte att va fan – vi springer väl allt på en gång då.

Det hela känns rätt så görbart även om det alltid är vanskligt med terräng för det tar alltid längre tid än man tror. Det är lite drygt 60 dagar tills det är dags och även om jag inte sprungit mer än ett marathon sedan förrförra sommaren (då jag sprang mer än 50km på Tjejmarathon) så är jag inte så rädd för distansen i sig. Mitt distansrekord ligger på 8 mil så jag har rätt bra med marginal innan jag tycker att det är långt på riktigt.

Däremot har jag faktiskt mycket enklare att springa asfalt än terräng. Min kropp beter sig i vanlig ordning tvärtom för hur det borde vara. Terräng är ju skonsamt och asfalt hårt? Yeah right. Mitt ena knä (jag glömmer alltid vilket) brukar alltid protestera efter dryga 2 mil terränglöpning och visa tydliga tecken på överansträngning. Men med lite prehab och terränglöpning inför det stora äventyret så ska nog det där ordna sig också. För hur var det nu – hur svårt kan det vara?

Jag är ingen löpcoach eller fystränare eller PT och aktar mig noga för att skriva typ ”såhär ska man göra” och propsa på rätt och fel. Det jag skriver eller tipsar om är sådant jag personligen tycker eller tänker – eller som jag hör om som jag tycker är värt att sprida vidare. Det hindrar dock varken mig eller någon annan att kritiskt ta in information. Att inte ha en utbildning betyder nämligen inte att man inte har kunskap.

Hur som helst, igår var jag på en kvällsföreläsning med Årenaprapaterna och Gå & löpkliniken och jag tycker att en av delägarna till butiken (löptränare sedan way back) sa några bra grejer om löpsteg och löpteknik och att man kommer långt genom att förhålla sig till tre saker. Man kan säga mycket om löpteknik och göra det hur svårt som helst. Som i mycket kunskap ligger en stor del av utmaningen inte i själva kunskapen i sig utan hur man förmedlar den. Prata med kunden på kundens vis liksom.

Hans tre tips för ett bättre löpsteg var dessa:

> Tänk ”här kommer jag – se på mig” när du springer (istället för att helst vilja gömma dig som många gör). Det gör att du automatiskt sträcker på dig och får en bättre hållning.

> ”Lyssna hur ditt löpsteg låter och spring så tyst som möjligt”; då springer du förmodligen mest rätt och undviker till exempel hälklamp.

> ”Landa nära tyngdpunkten”, dvs foten under dig.

Jag är så extremt glad och lycklig. Jag var lite velig först, men så bestämde jag mig. Var lite osäker på vädret men drog på mig flossade löpartights, en underställströja och en tunn löparjacka. Snörade på mig mina Salming löparskor som har blivit mina Stockholmsskor. Som gjorda för fina pass med lätta steg runt Kungsholmen.

Redan när jag åkte flygbussen från Arlanda direkt hem till dörren (i princip) så var vädret lekfullt soligt, men fortfarande blött från ett regn som varat jag vet inte hur länge. Jag gick och köpte sushi och tog upp trapporna till min Stockholmslägenhet. Slogs av hur fantatiskt fin den är (ljus och fräsch men jag skulle vilja måla bort lite av allt det vita och få in lite mer betong). Hur stan pulserar utanför fönstret. Men också hur fantastiskt grönt det är utanför samma fönster!

När jag insåg att jag faktiskt inte bryr mig ett skit om hur det går i Let’s Dance funderade jag på att dra en pod runt Kungsholmen. Sedan insåg jag att det inte var något att fundera på. Nu när jag inte bor i Stockholm så måste jag ju göra det bästa av mina timmar när jag väl är här.

Jag lämnade lägenheten med tydliga tankar om att jag har en Stockholmskris. Jag gillar Stockholm men står samtidigt inte ut. Jag kom tillbaka till lägenheten och älskade allt. Hur våren smekte min kind längs Kungsholmsstrand. Hur regndropparna på de försiktiga bladen höll folk borta från gatorna. Fast på Sommar! var det folk – och där kom jag springandes mitt i kön.

Det var länge sedan mitt steg kändes så lätt och ledigt som det gjorde ikväll. Jag vet inte om det var Salmingskorna – eller om det var jag. Kanske var det Stockholm. Jag är oerhört tacksam för den här kvällen!