I söndags kväll sprang jag trappintervaller med benböj mellan varje set. Totalt blev det 15 trappintervaller fördelade på 3 set med 5 intervaller i varje set. Mellan varje set gjorde jag 15 benböj. Jag minns fortfarande träningsvärken från en gång för länge sedan då jag la upp ett pass på ungefär samma sätt. Aj aj, alltså!

Men det var egentligen inte intervallerna i sig jag vill skriva om. Det var hur jag tänkte innan: hur svårt det var att komma ut – och hur jag löste det.

Hela helgen hade jag en plan om att jag skulle springa intervallerna på söndag kväll. Efter att ha spenderat förmiddagen ute i fantastiskt väder ägnade jag eftermiddagen åt att jobba. Timmarna gick och det blev kväll och rätt så snart även mörkt. Jag brukar ha sjukt bra träningsflow sent om kvällarna så nu var det dags!

Det var bara det att jag var totalt opepp och det kändes så otroligt jobbigt att ta sig ut. Själva intervallerna tvekade jag aldrig över men just det där att ladda mentalt, byta om, snöra på sig skorna och det jobbigaste av allt – att faktiskt ta steget över tröskeln.

Jag ojade mig lite över det hela på Snapchat, för jag tänkte att om jag snappar om att springa backintervaller där så måste jag springa dem. Lite som att skapa sig ett eget grupptryck typ.

Sedan kom jag på vad jag skulle göra för att överlista mina tankar om att det var jobbigt att öppna dörren och gå ut: jag skulle helt enkelt öppna dörren några gånger för att upptäcka att det var sjukt enkelt och inte alls jobbigt. Så då gjorde jag det: öppnade dörren och gick ut i strumplästen.

Och det var ju enkelt.

Efteråt fick jag energi och bytte om till träningskläder och stoppade fötterna i skorna – öppnade ytterdörren lite mer på riktigt och gick ut i aprilkvällen och sprang mina intervaller.

Det finns många sätt att överlista hjärnan på och det här var ett av dem. Det låter kanske knäppt och banalt men det som funkar funkar – och ibland är det mycket enklare än man tror!