Vi körde genom alla slags väder på väg norrut. Den mesta vintern mötte vi i Gävle. I Hälsingland var det soligt. Karavanerna med påskfirare på väg hem från fjällen mötte oss efter Tönnebro men hemma i skogen en bit från huset var det tyst och lugnt och tomt. Eller kanske inte så tomt egentligen. Ibland undrar jag hur många vilda djur som finns inom en radius på några hundra meter.

Jag har många favoritstigar i Hälsingland och väljer dem efter humör. Hälsingeleden, Flottarleden – och så stigarna kring Skålsjögården som jag vill ta revansch på. Alla skogsvägar som finns häromkring är som en dröm att cykla på; det finns alltid något att upptäcka. Böljande landsvägar kantade av tallar och lupiner för snabba landsvägshjul. Och grusvägar som letar sig allt längre in bland skog och kalhyggen för min upptäckarcross.

Idag gick vi en ny skogsväg som slingrade sig in i skogen. Tallarna gick i ombre från ljust till mörkt till grönt och marken var torr och knastrig. Vid en glänta alldeles vid vägens slut fanns det ett särskilt lugn. Solen värmde och vinden var stilla. Ett perfekt ställe att lägga sig ner i mossan och fundera på hur ljuvligt livet är om man bara tillåter det.

Hälsingeleden är 16 mil lång och går mellan Mosjön och Los och passerar Harsgården (som redan har spår klara) och Bolleberget. Jag har gått Hälsingeleden mellan Bolleberget och Galven – och idag sprang jag och Annika samma sträcka. Jag har sedan länge också velat åka skidor denna delen av Hälsingeleden – så nu hoppas jag på en vinter med mycket snö!

Vi parkerade vid starten och så hämtade min morfar oss i Galven. Däremellan hann vi med en hel del kilometrar med grusväg, fin stig, tallskog och härlig natur. De har dragit om sommarleden till att gå mer på grusväg i början, men man kan fortfarande ansluta via annan stig om man känner sig manad att gå utanför skyltad led.

I början hade vi solsken och det var fantastiskt vackert när solstrålarna silade in genom träden. Sedan mulnade det på och vädret blev lite barskt istället.

Jag och Annika har upplevelsesprungit på många ställen – bland annat här:

I vintras sprang vi en halvmara för att äta en våffla i Kolåsen

Vi har sprungit på fjället i Abisko

Vi har sprungit till en fyr på Fuerteventura och nästan sett Afrika

Vi har sprungit Dublin marathon tillsammans – för nästan prick ett år sedan

Vi har sprungit över en sjö – Sveriges längsta ridvad

Skålsjögården är ett populärt ställe inte långt från mig här i Hälsingland där det dras fina spår för längdskidåkning på vintrarna – och där det finns mjuka leder att vandra och springa om somrarna. Jag har aldrig varit där förut men tänkte att igår var en bra dag att göra premiär på. Jag hade siktet inställt på Eggaspåret som är bra för vandring, löpning och mtb. Med flera olika längder att välja på; 7.5 km, 10 km, 15 km, 22 km och 30 km, så tyckte jag att det lät som världens bästa stig.

Eggaspåret sägs vara en av de finaste lederna i hela Ovanåkers kommun eftersom drygt fem kilometer av leden går på en rullstensås (den är kniveggsformad – därav namnet Eggaspåret). Hur det är med den saken vet jag ännu inte – eftersom Eggaspåret var för otydligt skyltat och jag sprang fel någonstans längs vägen. Problemet var inte att det inte fanns några skyltar; det fanns snarare för många – men där skyltningen pekade från den befintliga stigen så fanns ingen skyltning vidare vilket gjorde leden väldigt otydlig.

Anna hade en liknande upplevelse idag – och jag tycker att Kullaleden är riktigt dåligt skyltad på sina ställen. Tyvärr gäller det också en del leder i fjällen.

Dålig skyltning avhjälps med bra kartor men mer ofta än sällan finns inga kartor online. Jag har inga problem med att betala för mig; men att i förväg beställa en tryckt karta? Det hade varit bättre att kunna köpa loss kartan online. Här finns utrymme för utveckling!

Eggaspåret är en led som går i det område som heter Finnskogarna som sträcker sig över Hälsingland, Dalarna, Gästrikland och Värmland med en bra hemsida som samlar en hel del information om leder och evenemang. Men det var det där med kartor då; informationen om Eggaspåret ser ut såhär. Det saknas information tänker jag!

Jag skramlade ihop ett gäng kilometer ändå och är mycket nöjd med känslan i kroppen även om mina stigletarfötter ville ha fler kilometer för att känna mig stark och äventyrlig på riktigt! Stigen jag sprang gick förbi vallar och fantastisk natur, man kan ju inte annat än bli rätt så lycklig av det! Dessutom blev jag nöjd till slut eftersom jag bytte landskap från Hälsingland till Dalarna, och det känns ju lite långt i sig – även om det bara var ett extra steg för att komma över gränsen…

Nästa gång jag vill springa långt häromkring min hembygd i Hälsingland ska jag nog sikta på någon av dessa leder:

– Hälsingeleden mellan Bollnäs och Galven (ca 15 km)

– Finnskogsleden med start i Annefors utanför Alfta (ca 30-35 km)

– Näbbkäxleden med start vid Bolleberget i Bollnäs (16 km)

…Vikebergsleden (15 km) utanför Alfta sprang jag förra våren, kanske får det bli en repris.

Alla ovan nämnda leder går i närheten av björn. Jag tänkte på det när jag körde skogsvägarna hem från Skålsjögården; över Gruvberget och Annefors, att inte långt härifrån ligger ett kommersiellt ställe som tar betalt för björnspaning. Tjänsten Skandobs, där man rapporterar in observationer av björn, lodjur, järv och varg, visar att flest observationer gjorts just häromkring. Det är både lite läskigt och spännande!