För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.
De första dagarna efter maran gick lÃ¥ngsamt, det var sÃ¥ fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igÃ¥r sprang jag eller i förrgÃ¥r sprang jag. Men sedan gick det sÃ¥ snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.
> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon
Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.
Vi sprang i mÃ¥ndags och i tisdags gick vi pÃ¥ shoppingrunda och det var skönt att fÃ¥ gÃ¥ även om vi gick lÃ¥ngsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vÃ¥r shoppingiver… Vi suckade bÃ¥da inombords när det var en butik pÃ¥ tvÃ¥ plan och det gick väl an att gÃ¥ trappan upp med nedför var det värre. SÃ¥ vi Ã¥kte hiss. PÃ¥ kvällen bastade vi och badade jacuzzi.
På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.
På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.
