Jag och Angelica pratade i höstas om att vi borde ta en snöskohelg – och så kom det sig att Åre fick besök av ett härligt gäng för snöskovandring och episkt häng. Dessutom tog de med sig solsken och tung snö på träden och allt det där som gör alla ögonblick på fjället till ett vykort. Episkt det med!

Gänget består av jag själv, Angelica från Vandringsbloggen, Sofia från Hildas, Maria från Made by Mary, blivande fjälledaren Amanda, Katrins äventyr – och så min alldeles egna Yoga Stories som jag hänger med riktigt mycket eftersom vi numer är kollegor.

Det var runt -20 när de kom fram till Åre och vi började direkt med en tur på fjället. Renfjället fick bli turen för dagen, med start i Edsåsdalen och så långt som dagsljuset räckte till. Solen strålade ljuvligt och det var cirka hur härligt som helst.

Eftersom vi var några stycken och snöskor för ett fasligt oljud gick vi och småpratade med den vi hade närmst. Ett himla fint sätt att umgås på alltså – och framförallt tar jag med mig det intressanta samtal som jag och Sofia hade om gig-ekonomi, betydelsen av nätverk och life design.

På väg hem stannade vi till vid chokladbaren på Åre Chokladfabrik och jag tog en varm mörk choklad med smak av apelsin. En episk dag på det stora hela. Och dessutom fredag!

Jag köpte ett par Åsnes turskidor i november. Som bara legat och väntat i bilen sedan dess. Men igår kväll var det äntligen dags för premiär – med en kvällstur i pannlampans sken upp till Vita Renen i Edsåsdalen!

Torsdagkvällar på Vita Renen är verkligen något jag tycker att alla som besöker Åre ska uppleva. En perfekt kombination av natur, god mat, mys – och en pulshöjare på vägen dit eftersom man bokstavligt talat ska uppför ett berg. Det är inte jättelångt och jättebrant, aktiva barn klarar garanterat av det, men ändå – det går uppför. Och på vägen tillbaks går det skönt utför i pistad terräng och längdspår. I mörker och pannlampa är det en tjusning!

Såhär ser Vita Renen ut i dagsljus! Och såhär mörkt och immigt kan det vara på kvällen…

Vi började med en jordärtskockssoppa med älgcarpaccio och fortsatte med mer älg och röding. Inte på samma tallrik dock!

Jag måste åka lite mer turskidor innan jag kan ge någon form av beskrivning på hur det känns och just dessa skidor. Turskidor känns lite som en djungel med olika bredder och så vidare – men jag kan säga att de gick tryggt utför i pistad skidbacke i alla fall. För så börjar – och avslutas – turen till Vita Renen.

Det blir aldrig riktigt mörkt om natten här uppe i norr. Det passar mig fint – för jag har på tok för mycket att göra än att gå och lägga mig tidigt. Igår kväll kom vi nedför fjället runt klockan 21 – vi hade varit till Offsjöarna och Lyckans läger. Ett ställe i Edsåsdalen med det absolut drömmigaste namnet man kan tänka sig. Det passar ju lite extra fint på en blogg. Det är ju här allt det drömmiga blir till!

Jag har varit nyfiken på Lyckans läger sedan jag hörde talas om det för första gången. Det verkar ju lätt att springa dit, tänkte jag – ungefär fem kilometer enkel väg.

Men riktigt så var det ju inte. Riktigt så enkelt är det aldrig på fjället.

För det går ju uppför hela vägen från Edsåsdalen till Lyckans läger. Vilket i och för sig gör att det går nedför på vägen hem. Allting har två sidor!

Sommarleden som går till Lyckans läger och Offsjöarna heter Offsjörundan och har lednummer 221. Vill man hoppa över spång och några steg på blöt myrmark så tar man den knaggliga grusvägen (som är transportled för en och annan fyrhjuling) hela vägen fram. Annars ska man se till att vika av mot vänster där det egentligen inte finns någon skylt som visar vänster för led 221 – men som man ska ta ändå (ta med karta så att du har koll).

Skippar du vänstersvängen passerar du snart en pilgrimskälla på din vänstra sida längs med den knaggliga grusvägen. Om inte annat kommer du passera den på din högra sida om du tar Offsjörundan medsols (så som jag gjorde) och får grusvägen nedförs.

Offsjörundan är drygt 15 km och vill du göra en topptur får du plussa på ytterligare några kilometer. Jag skippade den toppturen, men jag tog några minuter på bryggan (med badstege) som ligger utanför bastun som kan ha det finaste läget i fjällen.

Hade det varit varmare hade jag badat! …eller, det tror jag att jag ska göra hela tiden men det händer ju aldrig. Jag kan ha badfeeling i flera kilometrar inför det att doppet ska ske men så står jag där med vattenytan under näsan och så tappar jag bort all den där feelingen och tänker att det mest verkar kallt.

Förra året sprang jag Grofjällsrundan. Den var också rätt blöt men de där fjällbjörkarna alltså – det finns nog knappt något grönare!