Det blir aldrig riktigt mörkt om natten här uppe i norr. Det passar mig fint – för jag har på tok för mycket att göra än att gå och lägga mig tidigt. Igår kväll kom vi nedför fjället runt klockan 21 – vi hade varit till Offsjöarna och Lyckans läger. Ett ställe i Edsåsdalen med det absolut drömmigaste namnet man kan tänka sig. Det passar ju lite extra fint på en blogg. Det är ju här allt det drömmiga blir till!
Jag har varit nyfiken på Lyckans läger sedan jag hörde talas om det för första gången. Det verkar ju lätt att springa dit, tänkte jag – ungefär fem kilometer enkel väg.
Men riktigt så var det ju inte. Riktigt så enkelt är det aldrig på fjället.
För det går ju uppför hela vägen från Edsåsdalen till Lyckans läger. Vilket i och för sig gör att det går nedför på vägen hem. Allting har två sidor!
Sommarleden som går till Lyckans läger och Offsjöarna heter Offsjörundan och har lednummer 221. Vill man hoppa över spång och några steg på blöt myrmark så tar man den knaggliga grusvägen (som är transportled för en och annan fyrhjuling) hela vägen fram. Annars ska man se till att vika av mot vänster där det egentligen inte finns någon skylt som visar vänster för led 221 – men som man ska ta ändå (ta med karta så att du har koll).
Skippar du vänstersvängen passerar du snart en pilgrimskälla på din vänstra sida längs med den knaggliga grusvägen. Om inte annat kommer du passera den på din högra sida om du tar Offsjörundan medsols (så som jag gjorde) och får grusvägen nedförs.
Offsjörundan är drygt 15 km och vill du göra en topptur får du plussa på ytterligare några kilometer. Jag skippade den toppturen, men jag tog några minuter på bryggan (med badstege) som ligger utanför bastun som kan ha det finaste läget i fjällen.
Hade det varit varmare hade jag badat! …eller, det tror jag att jag ska göra hela tiden men det händer ju aldrig. Jag kan ha badfeeling i flera kilometrar inför det att doppet ska ske men så står jag där med vattenytan under näsan och så tappar jag bort all den där feelingen och tänker att det mest verkar kallt.
Förra året sprang jag Grofjällsrundan. Den var också rätt blöt men de där fjällbjörkarna alltså – det finns nog knappt något grönare!
