SÃ¥ var det dags att springa Dublin marathon. GÃ¥rdagen skiftade mellan Ã¥ngest och förväntan och när vi vaknade imorse sÃ¥ kittlade det i magen. Det var nu det skulle ske ropade alla fjärilar till mig. Det var nu vi skulle springa – sedan vi anmälde oss den här dagen. DÃ¥ var det 166 dagar till start, en trygg evighet med massor av planer att verkligen vara race ready idag den 26 oktober.

Vi vaknade strax före 7 – tack vare en tidig kväll hade vi fÃ¥tt nästan 10 timmars sömn under natten. Kläderna hade vi lagt fram kvällen innan, men ändÃ¥ förvÃ¥nade vi oss själva med hur dÃ¥lig koll vi hade pÃ¥ saker och ting. Som exakt var banan gick. Som exakt var vätske- och energidepÃ¥erna lÃ¥g. Som hur tidigt man egentligen skulle vara vid start.

Men allt sÃ¥dant där löser ju sig i slutändan. Vi Ã¥t frukost pÃ¥ hotellet och promenerade sedan bort mot start. Det började regna och vi tog skydd i ett tält. Det regnade igenom i stort sett hela loppet; först ett lätt, lätt regn som knappt landade pÃ¥ oss – men mot slutet blev det mer intensivt. Det blÃ¥ste ocksÃ¥ kraftigt. Det var skönt när man hade vinden i ryggen, och lite tröstlöst när man fick kämpa mot den.

Regnet och vinden störde inte nämnvärt. Jag hade på mig en kortärmad underställströja och en Craft weather jersey som är tunn men som värmer och som skyddar mot just vind och regn. Den visade sig vara perfekt nästintill hela tiden; det var bara på ett ställe där vi hade relativt bra fart under fötterna som det kändes varmt. Men när vinden tog i så var jag så himla glad över mina kläder. Och särskilt på slutet när vi började bli nedkylda.

En sak vi faktiskt hade koll på var höjdprofilen. När vi anmälde oss till loppet var det både Dublin som stad men också en platt bana som lockade. Sedan råkade Annika googla fram antalet höjdmeter och efter det fick vi lite lätt panik. Alltså; loppet går uppför i flera kilometer en bit från start. Sedan kommer några andra ordentliga backar, för att inte tala om evighetslånga raksträckor. Men; går det uppför så går det också nedför.

Hur det gick och allt som händer under loppet kan du lyssna på i podden Träningsglädje TALKS som vi snart kommer att spela in. Vi ska bara återhämta oss lite först. Sedan ska vi podda om att fortfarande vara vänner efter 42 km, om allt det som var lätt och det som var så himla, himla tungt. Och hur jag började bete mig en bit in i loppet.

Vi bor drygt en kilometer från start och mål och promenaden hem var otroligt långsam. Men alltså LYCKAN i att få vira in sig i en morgonrock och lägga sig på sängen, eller stå i duschen en evighet, eller att få upp maten på rummet. Allt det där pratade vi om och längtade till under hela loppet, i princip från start eller kanske till och med innan det. Och så ölen såklart! Inget marathon på Irland utan en öl efter att ha sprungit marathon!

Jag är enormt stolt och nöjd över att ha sprungit drygt 42 kilometer idag. Vi säger det till varandra hela tiden ja och Annika; tänk att vi gjorde det. Alltså, tänk!

Jag och Annika före start

Beviset på att vi gjorde det!

Så jäkla nöjd

Jag och Annika träffades pÃ¥ tunnelbanan klockan 6 imorse. NÃ¥gra timmar senare Ã¥kte vi buss i Dublin och checkade in pÃ¥ The Spencer Hotel. En del har hänt sedan jag flyttade härifrÃ¥n 2005 – men det finns ocksÃ¥ mycket som är sig likt.

Vi promenerade in till Temple Bar där vi åt lunch och sedan tog vi en taxi till RDS i Ballsbridge och marathonmässan. Vi hämtade nummerlappar och gick ett snabbt varv innan vi promenerade tillbaka till stan och hotellet igen.

Resten av kvällen och eftermiddagen spenderar vi pÃ¥ vÃ¥r hotellsäng där vi laddar inför morgondagen… vi är redo för Dublin marathon!

  

Imorgon bitti åker jag till Dublin för första gången på tio år. Jag och min långlöparkompis Annika anmälde oss till Dublin Marathon en dag i våras när snön knappt smält. Sedan dess har jag tänkt på detta marathon rätt så mycket och träningen gick precis enligt plan hela sommaren.

Min löpträning är inte som andras; vi behöver som bekant alla träna olika utifrÃ¥n vÃ¥ra förutsättningar. Min kropp är bra pÃ¥ att hÃ¥lla för lÃ¥ng och krävande löpning utan att gÃ¥ sönder. Jag kan rätt snabbt gÃ¥ frÃ¥n 5 km asfalt i snömodd till 21 km terräng bland rötter och sprängsten – utan krämpor eller träningsvärk. Å andra sidan sÃ¥ har jag svÃ¥rt för att bli snabbare oavsett hur mycket intervaller och sÃ¥dant jag tränar.

Min marathonresa till Dublin ska bli kul av flera skäl varav löpningen troligtvis är den minsta delen; och det är först nu jag insett det. Det är än så länge bara löpningen jag tänkt på. Nu det senaste dygnet har jag börjat tänka på att jag ju ska tillbaka till den stad där jag bott i fyra år och där jag spenderade två hela somrar. Den stad där jag levde mitt i den keltiska tigern och dessutom pluggade hela fenomenet, och den stad där jag en sommar jobbade på en färja (tänk Rederiet) och den stad där jag sedan gick klädd i kostym varje dag och analyserade miljonsummor, aktier och fonder.

Jag hade gärna sprungit det där marathonloppet i augusti, då var mitt marathonsjälvförtroende riktigt bra. Igår köpte jag nya löparskor; ett par mörklila Adidas Ultra Boost som matchar höstlöven och som mina fötter trivs riktigt bra i. Men jag sprang inte i dem igår. Jag kände mig inte tillräckligt frisk. Den där förkylningen som jag tog med mig till USA och sedan hem igen sitter fortfarande i; 10 dagar med en tydlig känsla av att idag ska inte jag träna.

Idag sov jag till lunch och sedan snörade jag pÃ¥ mig skorna och gav mig ner till RÃ¥lis; inte för att ”springa en runda” – utan för att springa ungefär en kilometer för att analysera känslan i kroppen. Hur känns pulsen? Huvudet? Knät?

Annika och jag är redan överens om att den här maran kommer bli en dag då vi inte gör något annat än att vara ute och springa och gå. Inget att skynda hem till och ingen stress. Och vi kommer förmodligen att springa och gå ungefär lika mycket. Det är utifrån de förutsättningarna som jag tror att en start på måndag är realistisk och fullt möjlig. En lågpulsfest en måndag i sen oktober. Ett sätt att se hela Dublin på!

Eftersom vårt mål reviderats längs vägen så har mina förberedelser inför det här loppet sett annorlunda ut än annars. Mitt skoköp igår är en av de sakerna. Är du inte riktigt klok kanske ni undrar, köpa nya skor precis inför loppet? Adidas Ultra Boost är en sko utöver det vanliga enligt mina fötter; här kan du läsa min recension av Adidas Ultra Boost.

Jag har inte laddat på något särskilt sätt i matväg och jag har inte studerat banan ingående. Det får bli lite som det blir tycker jag och har valt att plocka bort alla yttre element för att ladda på mitt sätt. Det jag har gjort allra mest är att försöka att bli kvitt den här förkylningen och att hålla mig varm.

Dessutom tänker jag att ett marathon bara är att springa en mil fyra gånger. Och en mil kan jag ju springa rätt så lätt. Det blir med andra ord rätt så lätt upprepat fyra gånger.

Det där kan lÃ¥ta knasigt – men det är ungefär sÃ¥ min hjärna fungerar. Jag vet absolut om att ett marathon är tufft och den tredje gÃ¥ngen man springer en mil sÃ¥ är det jobbigt men jag stänger ute den tanken och lÃ¥ter min hjärna göra det mentala jobbet nu när inte min kropp har kunnat det den sista tiden.

Morgonens enkilometrare var för övrigt mysig. Solen sken och det var skönt i luften. Efter mitt varv i Rålis gick jag upp till Fabrique och köpte med mig frukost hem. Ikväll ska jag packa och imorgon bitti åker jag till Irland.

Några av sommarens härligaste löparäventyr:

> När jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen

> Första gången jag sprang den alternativa vägen till Blåhammaren