En sak jag verkligen ser fram emot i vinter är vintercykling. Att snart få byta däck på min cyclocross till mina dubbdäck (såhär ser de ut – de har sjukt bra fäste!) och ge mig av i mörkret och mot tystnaden. Jag minns när jag körde en sväng en riktigt kall decemberkväll förra året – det var så otroligt mysigt.

Att klä sig för cykling på höst och vinter är lite klurigt eftersom det finns en del fartvind att ta hänsyn till. Ändå har jag nog aldrig varit ute och cyklat och känt att jag frusit!

Jag har hittills alltid bara haft ett lager på benen när jag cyklat på vintern: Craft bib storm tights. Så. himla. bra! Jag hade bara ett lager även när jag cyklade i -17 eller vad det var, den där decemberkvällen jag nämnde ovan.

Inför den här vintern så har jag också Craft Belle tights; de känns varma och bra och har lite olika materialval på benen beroende på var man är som mest utsatt för vind.

En grej som jag köpte utan att tveka förra året var ett par vintercykelskor. Ett bra köp; och förmodligen anledningen till varför jag inte fryser om fötterna när jag vintercyklar. Jag sätter också booties över skorna; ett slags vindskydd som gör att fötterna håller sig varma. Jag brukar köra med booties på mina sl-skor också när jag kör min vanliga landsvägscykel (alltså den som det inte går att sätta dubbdäck på) på våren och hösten.

> Lästips: skillnad mellan en landsvägscykel och en cyclocross!

Booties är förresten bra eftersom de är reflexprydda; och reflexer som rör sig långt ner mot marken syns bra i mörkret när du möter eller blir omkörd av bilar.

Upptill brukar jag ha tre lager; och det är understället – plagget jag har närmast kroppen – som jag anpassar beroende på hur kallt det är. Är det superkallt har jag ett varmt underställ i ull på mig. Sedan ett mellanlaget, oftast en höstcykeltröja som är flossad på insidan och med fickor där bak (där jag stoppar kamera och telefon) och sedan hade jag min bästa vinterlöparjacka på mig hela förra vintern.

Är det inte superkallt har jag ett tunnare underställ som är speciellt anpassat för hög puls eftersom det transporterar bort svett; Crafts concept piece. Det är ett favoritunderställ och här har jag bloggat om det: Craft active extreme concept piece! Det är för övrigt samma modell på underställ som Charlotte Kalla designat med eget mönster med vargar som hon pratar om här!

Inför den här vintern har jag utrustat mig med en vintercykeljacka också. Cykelkläder är anpassade efter den position man har på cykeln, så det brukar i allmänhet vara längre ärm (som dessutom är shapead, dvs armarna är lite lätt böjda) och längre baksida eftersom man sitter framåtlutad. Men jag upplever att materialet också är lite annorlunda; lite mer motståndskraftigt mot vind och så – och fler reflexer. Löparjackor känns till exempel smidigare.

Jag vill ha bra grepp om styret när jag cyklar och kör alltid med handskar oavsett säsong. På sommaren: handskar utan fingrar – och på vintern: tjocka handskar gärna som påminner lite om en hummer; där de fyra längsta fingrarna liksom är delade på två.

På vintern är det som bekant mörkt så bra ljus är ett måste. Jag har en pannlampa på hjälmen och en lampa framtill på cykeln, båda från Silva. Jag har testat att köra lampa bara på hjälmen och bara på cykeln men jag gillar båda; jag vill ha ett ljus som bara riktas rakt fram och lite nedåt, så att jag har koll på vägen framför mig – men vill också ha ljus åt det håll som jag kollar.

Vintercykling kan vara något av det bästa jag vet och såhär kan det se ut:

> Såhär vill jag att det ska se ut när jag vintercyklar – DRÖMLANDSKAPET!

> Cykling i Åre i vintras – här har jag en fleecejacka med vindskydd från Marmot överst, och så ser ni hummervantarna!

> Och så vill jag tipsa om Helenas inlägg om hur hon klär sig på hösten när hon cyklar!

Apropå vintercykling så kan man nu cykla Vintervättern – det är världspremiär den 27 december. Det är tyvärr fulltecknat i år men till nästa år utökar man och kommer att erbjuda 250 platser! Hörrni, det är nu det händer – cykling är på väg att bli en året runt-sport på riktigt!

> Här har jag förresten skrivit om cykelbloggar – jag vill fortfarande ha tips på fler!

Så var den här: månaden där precis allting ska hända. Oktober. Jag ser fram emot oktober även om jag inte kommer vara många dagar på samma ställe. Hazel får ta det lugnt i Hälsingland i ett gäng dagar medan jag flänger som en galning mellan jobb och resor och andra uppdrag.

Bland annat det här planerar jag ska hända under oktober:

> Jag ska åka på skärgårdshelg (redan nu till helgen faktiskt)

> Jag ska åka till Chicago med min sambo

> Jag ska gästa en podcast (inte min egen pod alltså)

> Jag ska kurera ett instagramkonto tror jag bestämt

> Jag ska vara med på en lansering

> Jag ska åka till Dublin – och springa 42195 meter

> Jag ska göra några intervjuer till min egna podcast

> Jag ska äntligen få hämta ut min nya bil som jag köpt men ännu inte berättat om

…och när den sista dagen i oktober passerat har jag och mamma bestämt att vi ska ta jul och börja med julbaket – för det är sådant man bäst ägnar november åt.

Men vad hände egentligen i september? Jo, det här:

Jag skrev ner 12 saker jag ville göra i höst och mycket har jag gjort men några grejer har jag kvar.

Jag flyttade bloggen hit till Metro mode!

Jag firade min födelsedag såhär brutalt bra

Jag upptäckte Välliste

Jag skrev det här inlägget som jag gillar riktigt, riktigt mycket – jag hoppas att du också gör det?

Jag gick med en 16 kilos kettlebell på fjället – och det var den bilden på mig du kunde se i tidningen Metro häromdagen

Jag träffade Charlotte Kalla

…och så spelade jag in en pod med Charlotte Kalla och fotade massor

Jag cyklade så snabbt jag kunde i gruset med min cyclocross, men det var ju typ bara i förrgår

Att cykla på hösten är min grej. Jag har så många fantastiska minnen från vackra krispiga dagar på min landsvägscykel. Det är särskilt denna dag jag minns; när jag cyklade den 12 oktober – och passade på att åka nercabbat samma dag. Vilken höstdag alltså – och idag var precis lika fin!

Min nya grej är att fara fram på grus- och skogsvägar på min cyclocross. En cyclocross ser ut som en landsvägscykel, men har lite andra däck och ofta lite andra komponenter och klarar terräng och vinterunderlag. Här har jag skrivit lite mer om skillnaden mellan en racer och en cyclocross.

Idag rullade jag ungefär 20% asfalt och sedan 80% grus- och skogsväg. Den första biten mot Runemo bjuder på välkänd mark; här har jag cyklat och sprungit så många gånger förr. För skojs skull vek jag av på en grusväg och cyklade förbi en Hälsingegård men jag var för pigg i benen för att stanna och fota – det får bli en annan gård.

I Runemo tog jag höger och efter 5 km på asfalt kom det frasiga ljudet av däck på skogsväg som gick uppför från Gäddvik. Uppför och nedför och tallskog så långt ögat såg. Solljus som strilade mellan träden och fågelkvitter i mina öron. Doften av barr och puls som gick upp och ner beroende på hur terrängen böljade sig.

Långt där borta såg jag något svart och misstänkt och jag höll lite extra på bromsen när jag rullade utför en skön backe som ger så himla många andetag av bubblande skratt i bröstet. Är det en björn, funderade jag på. Men det var det inte. Det var en jägare som satt på en pall vid vägen. Jag stannade till och kollade läget, mycket medveten om att det är jaktsäsong och att jag kört förbi många älgpass. Visserligen satt han där i solen med ett gevär i handen, men det var mest för att hunden skulle få springa, skrockade han förnöjt och sa att han hade det rätt så bra där vid vägkanten.

Jag cyklade vidare och passerade fäbodar och kalhyggen. Skogsvägen blev smalare och snart cyklade jag i spåren av en motorcross på en väg som växt igen. En bäck porlade men annars var det bara skogen som pratade.

På en lång bit av vägen var det rullgrus utlagt och det dånade i hela kroppen när min cykel, som är helt utan dämpning, tuggade i sig underlaget.

Efter några kilometers seg uppförsbacke bar det av utför i flera kilometrar och jag behövde inte ta ett endaste tramptag på lång, lång tid. Mina fingrar blev kalla av att bara sitta och inte göra annat än att bromsa lite nu och då och snart nog nådde jag asfaltsväg i närheten av Heden i Bollnäs igen.

Här blev det ytterligare några kilometrar på asfalt mellan gårdar i höstskrud och kohagar och åkrar. Den sista biten var en grusväg ner till Söräng och då var jag i princip hemma. Så himla fin runda alltså; jag är påfylld med upplevelser, frihet och d-vitamin från solen.

Cyclocross kan man också cykla med på vintern, och det är därför jag egentligen köpte min cykel till att börja med: såhär skrev jag efter att ha cyklat i typ -15 eller -18 eller vad det nu var. Jag älskar det!