Jag vet när jag sitter i soffan hur träningsruset kommer att pirra i kroppen 30 minuter senare. Om jag väl tar mig ut. Jag kan bli avundsjuk på mig själv för den känslan; för den kan vara bland de mest välgörande i världen. Det är som att varje cell är rusig, som om varje liten mikroskopisk del av kroppen går från att halvslumra till att ha fest. Lite som en björk som går från aprilgrå till majgrön och blir levande och alldeles full av liv. Den känslan alltså. Den är oslagbar.

Igår kväll satte jag på mig mössan klockan 21. En novembersöndag är ingen ute klockan 21; det var bara jag och mina hörlurar som kapslade in världen i en mjuk och stadig rytm.

Asfalten gnistrade av förrädisk isbana för chanslösa sommarhjul men det gick fint att springa min backe. För varje intervall blev jag tröttare och gladare. Kanske den bästa kombinationen för mitt inre och för att dämpa söndagsvemodet.

Jag hade en plan med min träning och det var 15 minuter backintervaller, 10 minuter styrka och 5 minuter rörlighet. 30 minuter allt som allt – och en himla fin trippel som satte startskottet för kommande träningsvecka.

Känner du igen känslan som jag försöker beskriva här ovan? Vilka ord skulle du sätta på den?

Jag har ägnat mig åt att beskriva den där känslan några gånger – som här tillexempel:

> Om den kittlande känslan ovan mjölksyretröskeln

Älskade hatade backintervaller. Hur kan en backe som är så snäll på vintern vara så brant på sommaren? Gunillbacken i Tegefjäll fick stå värd för dagens svett, flås och mjölksyra.

Jag körde 10 rusher uppför en bit av backen som jag ansåg lämplig. Marken var sumpig och det var blött. Myggen och knotten festade runt mitt ansikte när jag pustade ut på toppen, där man hoppar av liften ungefär halvvägs. Hazel som sprang ungefär dubbelt så mycket som jag passade på att vila ut i ett kärr och ruskade av sig all vätan, som var långt ifrån bäckens kristallklara vatten, i bilen. Till på köpet trampade jag ner till halva vaden i lerig gyttja. Oh well.

Sådana här pass ska nog vara skitiga. Jag önskade mig en dos regn för min hud hettar fortfarande sedan igår. Så påpassligt då med kärret och leran i skorna.

När jag kom hem ville jag ha en öl. Så är det med riktigt bra pass tycker jag. Öl är bäst efter träning och när det är riktigt varmt. Det blev en Mayfly sparkling ale från Huså Bryggcompagni. Lokalt såklart.

Tröja // GAP. Tights // Craft Delta compression

Att snöra på sig skorna och sätta lurarna på huvudet. Trycka play på Spotify och kicka igång den där låten som får driv i benen. Att bara ha ett linne på överkroppen, och kanske en tunn, tunn jacka för vinden. Att värma upp med några minuters lätt löpning till backen.

Den där backen som inte behöver vara brant eller lång eller svår eller särskilt imponerande överhuvudtaget. Men som ger nära maxpuls gång efter gång. Att se avtrycken från pigga löparframfötter i gruset. Att trycka ifrån och få till ett flow med teknik och kraft och jävlaranamma.

Att välja några backintervaller på åkern vid sidan om. Åkern där allting har växt rätt så högt och som kräver aktiva fötter och fler små muskler på spänn.

Och sedan, att lägga sig matt platt på gräset och titta upp i sommarhimlen. Med ett andetag som först är tungt och mycket och sedan lätt och lyckligt.

Den känslan.