Jag brukar säga att jag tränar för att kunna göra vad som helst när som helst. Som att ta ett spontant långpass på fjället för att vädret var fullkomligt magiskt igår kväll. Egentligen hade jag inte tänkt mig 25 km, det bara blev så. Och när det blir så är det en trygghet att veta att kroppen klarar det; både när det kommer till mental uthållighet, att ha muskler och ligament som klarar rätt krävande fjällterräng med mycket upp och ner. Upp är jobbigast för konditionen men nerför är faktiskt värst för knän och sådant. Framförallt är det tryggt att ha en kropp som klarar många kvällstimmar på ett fjäll med stadig energinivå. Det är en lång väg hem och det finns ingen taxi att ringa på fjället…

Min egentliga plan var att ta kabinbanan upp och ta mig runt Blåsten och sedan upp på Lillskutan. Men jag var så inne i min löpning att jag missade där stigen avvek mot Blåsten så jag drog rätt ner mot Bielkes gruvor istället. Jag insåg att jag missat min stig rätt tidigt men det finns något inom mig som inte gillar att vända om – så jag fortsatte rakt ner för fjället istället, mycket väl medveten om att detta skulle bli en lång kväll.

När jag tog kabin upp så slog det mig att det är en häftig tur på sommaren. Man ser verkligen berget på ett helt annat sätt än på vintern och det är knäppt att tänka att här snart ligger ett tjockt lager snö – ovanpå alla klippor. Det är häftigt att se alla downhillcyklister och vandrare som små dockor – det är verkligen galet fint!

Det första jag gjorde var att ta mig upp till toppen; det är mellan en och två kilometer upp dit och för några veckor såg det ut såhär. Vilken skillnad va! För såhär fint var det igår kväll (den blå himlen var tydligen åt andra hållet…):

Åreskutan runt är en dagsvandring – eller ett fullgott dagsverke om du vill springa fjällterräng. Gårdagskvällens version blev lite annorlunda: jag tog kabin upp och gick upp till toppen, sedan sprang (eller jag gick mest eftersom det är rätt brand nedför på många ställen) jag ner till Bielkes gruvor. Där hade jag valet att springa västerut och komma fram i Ullådalen – eller springa österut och dessutom välja omvägen över Lillskutan, vilket skulle innebära en hel del höjdmeter.

Jag valde österut. Lillskutan står ju på min bucket list för sommaren, och jag hade ju inget annat planerat för kvällen.

Åreskutans norra sida brukar vara min värsta del längs den här leden; det är blött i markerna och Blåsten kastar en mörk skugga över stigen och alla känslorna i kroppen. Att vara här är att vara långt bort från allting och jag längtar alltid några kilometer framåt. Och tids nog kommer man ju dit!

På bilderna nedan ser ju terrängen rätt fin och lättsprungen ut, men det beror mest på att jag inte hade kameran framme när det var blött och jävligt…

När leden började gå utför och jag hade valet att fortsätta så tills jag kom fram till byn, så valde jag istället att göra en avstickare upp mot Lillskutan. Och jag är så sjukt nöjd att jag gjorde det; vilken utsikt! Perfekt för en kvällstrött sol!

Längs vägen upp passerade jag ett stort och tjockt snötäcke som kylde fötterna och gav några meters äventyr. Snö när det är 25 grader varmt är exotiskt! Några meter högre upp kom jag äntligen upp över krönet och såg civilisation igen; kabinbanan tornade upp sig långt där borta och himlen var full av skärmflyglare. Känslan av att vara långt borta ersattes med en mycket härligare känsla av ett perfekt kvällsäventyr som jag delade med många andra – trots att jag aldrig såg någon särskilt nära.

Jag hade inte särskilt bråttom den sista vägen ner. Utanför Platåkåtan som serverar mat till hungriga skidåkare om vintrarna, satte jag mig på en pall och mediterade lite till vackert kvällsljus. Sedan promenerade jag nedför skidbackarna och fick ont i tårna av allt nedför.

Även om jag vill vara tränad för att kunna göra en sådan här grej alldeles spontant så betyder det inte att det inte är jobbigt. För jobbigt är det. När det bara går brant uppför, uppför, uppför. Eller bara brant nedför, nedför, nedför. Eller när myggorna flockas kring ens kropp vid vattenstoppen eller när myrmarken sväljer både skor och vader. Men det är stor skillnad på när det är hopplöst jobbigt – och när det jobbiga är hanterbart och liksom går att borsta bort. Det sitter till viss del i kroppen. Men det sitter också väldigt mycket i huvudet.

En sista grej – om du springer på fjället, se till att ha med fjällkarta och förstärkningsplagg! Det gör också stor skillnad att springa med terrängskor. Jag har alltid en ryggsäck med mig när jag springer fjällterräng; i den har jag bland annat vattenflaska och myggmedel. Jag borde också ha med mig ett första hjälpen-kit! Jag springer helst med skärm och glasögon för att inte bli bländad av solen. I så teknisk terräng är marginalerna små och att snubbla eller att inte se var man sätter fötterna är inte ett alternativ.

Den här morgonen var magisk. Magisk på det sätt som bara Åre kan; när det är alldeles vindstilla och sjön ligger spegelblank och bara fåglarnas sång hörs trots att man är i norra Europas coolaste bergsby där adrenalinet ofta svallar och det ska gå i 180 oavsett sport. Men inte morgnar som dessa. Jag älskar dem!

Väderprognosen skiftar beroende på vilken timme man tittar men jag såg att det skulle rulla in moln framåt eftermiddagen och sedan börja åska så runt lunch tog jag med mig Hazel med Ullådalen i sikte. Vi ville ju se den där snön som envist hänger kvar trots sommar!

Det var 22 grader i byn och ungefär samma i Ullådalen, men 600 meter upp i backen ungefär där leden går tvärsöver backen kom första snön. Snöflingorna skvätte när Hazel gjorde glädjeskutt.

Vi gick mot Stendalen och sedan vände vi tillbaka på vinterleden. Fortsätter man sommarleden får man en fin vandring runt Åreskutan. Just nu är den förmodligen lite för blöt på sina ställen för att vara optimal, och förmodligen ligger det rätt mycket snö på nordsidan.

På vägen tillbaka fyllde jag matpåsen med jordgubbar och tryckte en hel låda så snart jag kom hem. Nu väntar eftermiddags- och kvällsjobb och när regnet rullar in ser jag fram emot att sträckkolla Orange is the new black!

Jag är enormt nöjd med dagens 28 km i trailskorna. Och så är jag lite, liiite rädd inför kommande helgs dryga 40 km.

Det är inte konditionen eller så. Det är mest att fötterna blir trötta efter typ 23. Och att jag börjar snubbla och tappa koncentrationen efter typ 15. Men mest är det nog fötterna. Att gå Fotrally (en gåtävling där man går i 5 km/h och den som klarar det längst vinner) skulle jag aldrig klara ens ett halvt dygn.

Jag tog i princip sista gondolen upp i VM8:an i eftermiddags. Solen stod högt på himlen och jag har fått en snygg t-shirtrand på vänsterarmen som förmodligen envist kommer sitta som ett minne för resten av sommaren.

En enda gång tidigare har jag gått runt Åreskutan; det var en höstdag och jag minns det som så väldigt blött och ensamt på ett stort fjäll – trots att vi var ett tjejgäng, bland annat Carina som ska springa 16 mil i helgen, Karin som gjort hur många triathlons som helst sedan dess, Mary som ska springa Swiss Alpine inom kort och Fredrika som är algdrottning på Österlen och syns i pressen för hennes entreprenörskap var och varannan vecka. Jag tänkte på det fina gänget idag, och hur den helgen för länge sedan verkligen satt sig som en fin bild i minnesbanken.

Skyltningen runt Åreskutan är inte wow men det finns inte så många stigar att välja på så det är i princip att följa markeringarna och gissa att det är rätt. Från början är det en bred grusväg som går förbi Rödkulleliften och sedan smalnar det av till en stig som går nedanför Stendalen och så runt berget.

Det var lite blött här och var; fjällbäckarna hoppade jag gladeligen i och kylde ner fötterna lite eftersom det var så himla varmt. Jag vet dock att blöta fötter är ett no-no inom ultralöpning men jag tänkte att drygt 20 km inte skulle vara så farligt. Det var det inte heller, inte av den anledningen i alla fall. Just nu badar fötterna i sheasmör så jag hoppas på en speedy recovery.

Att tassa över en myr bekymrar mig inte heller så mycket, mer än att man får lite skit i skorna och det fanns verkligen ingen tid att stanna att knyta om dem eller rensa dem på småkvistar. Jag hade liksom glömt att det finns insekter på fjället. Myggen är enkla att vifta bort men de där köttätande gigantiska bromsarna, what’s up with them?

Lite längre bort, när jag hade utsikt mot Kallsjön, kom några getingar och följde efter mig och då var jag tvungen att gå och konstant vifta med min ryggsäck i några kilometrar. Jag försökte springa ifrån dem men det resulterade bara i maxpuls för min del – getingarna hängde på.

På baksidan av Åreskutan var det lite lerigt här och var och det är den absolut tråkigaste terrängen. Man blir liksom skitig. Det var därför jag ställde mig i duschen med alla kläder på när jag kom hem; inklusive skor och allt…

När gps:en på klockan stod på typ 20 km var jag nöjd och började slentriangå istället. Jag skulle egentligen vikt av för mer stig in till Åre by men jag var vid den tidpunkten helt förslukad av tanken att jag ville köpa något att dricka och tänkte att ICA Björnänge var närmst.

Det var det inte. Det blev troligtvis en omväg på 5 km och jag hade lika gärna kunnat köpa min 1.5-litersflaska Loka Crush på OKQ8 vid kabin och kommit hem snabbare. Nu fick jag en rätt tråkig avslutande promenad på ”anarkiststigen” vid E14 och sedan långsamma steg hem längs Årevägen.

Men det där spelar inte så stor roll nu i efterhand. Det står 28 km på klockan och det är jag nöjd med. På lördag om en vecka ska det fyllas på med typ 20 km till…

En annan riktigt bra grej jag tar med mig från dagen är de energy jelly beans jag köpte i USA, de funkade hur bra som helst och var enkla att få i sig! Jag sköljde ner dem med lite vatten från en fjällbäck och tänkte att det fick bära eller brista med eventuell magsjuka från sådant. Det går i alla fall inga kor uppströms och betar och kissar, så det kändes relativt safe.

Nu ska jag fortsätta skölja ner mitt äventyr med mjölk och en kall öl. Om inte någon kan skicka hit ett matbud förstås?