Det har varit mildväder här idag, men tillsammans med några minusgrader på kvällskvisten är det halt ute. Jag funderade på att springa en sväng med mina Icebugs men en tur på sjön lockade mer. På med pannlampa på huvudet och snöskor på fötterna och stavar i händerna och en pod i öronen. Jag lyssnade på Bloggbusiness, avsnittet med Nevnarien, och det var fint att höra sitt eget namn där på ett hörn.

Runt 70 minuter var jag ute, i stadig takt och med en puls runt 65% av max.

När jag kom hem gjorde jag varm choklad och ungefär så var det med den onsdagskvällen. Nu tänker jag faktiskt inte göra särskilt mycket mer vettigt, förutom att spana in några nätshoppar och bara okynnessurfa!

Det har varit månsken några nätter nu; det lyser så fint mot snön så man skulle egentligen inte behöva en pannlampa när man är ute. När det blev kväll igår tänkte jag att jag måste passa på. Passa på att göra det där som man annars är bekväm för. Som att klä på sig underställ och ytterlager, fylla en termos med varm choklad och packa ryggsäcken med fårskinnsfäll – och gå ut.

Det hade snöat hela dagen och jag styrde tidigt bort tankarna på längdskidor eftersom jag anade sladdriga spår. Istället såg jag all slags skidåkning på TV. När det blev kväll hade jag inte många steg på räknaren och trots att det blivit mörkt kändes det som att min dag bara börjat.

Hade jag tänkt som vanligt hade jag konstaterat att det kommer en morgondag och inte gjort många fler knop utan suttit kvar i TV-soffan. Men, med förra årets nyårslöfte rätt så färskt i minnet ändå – en målsättning om att leva lite mer utanför boxen – så kändes det fullt rimligt att knäppa på snöskorna klockan 20.30.

Det är när man lever utanför boxen som man får uppleva lite mer. Det var någon som sa det senast häromdagen; att hon ville skaffa hund för då skulle hon få uppleva så mycket mer. Som när solen bryter fram i regnrusket till exempel.

Det blev en fin kväll. Jag gick i djupsnön över isen och upp i skogen på Renfjället. Jag lade renfällen på snön och drack min choklad med utsikt över Årekvällen. På vägen hem spelade jag Eva Dahlgren på Spotify. Helt otippat.

Igår var det så vackert och fint på eftermiddagen att jag gav mig upp mot Copperhill för att träffa en kompis och hämta hem lite höstmys, ja nästan julmys, från skogen. Jag ville fylla vaser och några krukor i mina fönster med blåbärsris och lite granris.

Ute på parkeringen träffade jag på Emelie Forsberg, ja – DEN Emelie Forsberg! Hon som är bäst i världen på sky running och ski mountaineering. Om ni inte redan följer henne på Instagram så måste ni börja göra det nu: @tinaemelie!

Vi promenerade över myren och Hazel sprang som vanligt som en tok överallt. Uppe vid Copperhill har man så fantastiskt fin utsikt; på ena sidan ser man långt över fjälltopparna med Åresjön långt där nere – och promenerar man en kort bit bortåt så ligger Kallsjön som ett konstverk i ett mäktigt, men annat, fjällandskap.

Det märks att dagarna är korta; för snart nog gick solen ner och himlen färgades rosa. Och då var det ännu bara tidig eftermiddag.

Mina fönster har jag fyllt med minnen från skogen; blåbärsris i krus och granris i höga vaser. Snart ska jag ta fram ljusslingorna och julbaket, ja det vet ni ju att jag redan börjat med!