Vi eldar i kaminen, dricker te och jobbar framför våra skärmar – Annika har kommit hit till Åre och vi catchar upp mellan mailen. Jag älskar detta sättet att umgås på!

Jag hämtade henne inne i byn när hon satt och jobbade på Lounge 385; caféet på Stationshuset. Jag hade precis varit ute och åkt skidor med min skidlärare Rasmus. Det är så kul att bli bättre på saker!

Det var förra säsongen som jag började åka med Rasmus; han är som en personlig tränare (eller konceptet ”personal trainer” som det står här) i skidbacken kan man säga. Vi började med en rätt lång session där han också gjorde en videoanalys. Idag var det första gången den här säsongen som jag åkte med honom – och det är så kul!

Släng bort alla tankar och fördomar om hur barnskidskolan är – att åka med skidlärare som vuxen (och när man redan är ganska duktig) är en helt annan grej. Men – följ de här tipsen när du bokar för att få de bästa skidlärarna!

Jag tycker dels att det är kul att utvecklas – och faktiskt känna hur jag gör det, men också hur det går till när jag lär mig saker och hur min inlärningskurva ser ut. Det är verkligen samma sak varje gång: två steg fram och ett steg bak…

Vi tränade mycket på innerben och innerskida och att få mer vinklar i kroppen och känslan när det sitter är sjukt härlig; och så tydlig när det väl är riktigt rätt. Nu ska jag nöta detta ordentligt framöver och verkligen göra min hemläxa, innan jag träffar Rasmus igen. Precis som en vanlig PT alltså – fast vi är på skidor.

På torsdagskvällar håller Vita Renen på Renfjället öppet mellan kl 18-20. Det är då man sätter pannlampan på huvudet och knäpper på turskidor eller snöskor (eller får skjuts för en sjuttiolapp) och tar sig uppför berget.

Att gå med snöskor bjuder på en magisk tur och man är väl värd den där middagen på Vita Renen nästan på toppen av Renfjället. Men det är lite retligt. För med snöskor kan man inte ta liften uppför skidbacken i början och man kan inte glida utför berget när man ska ta sig hemåt. Men; det ger desto fler steg på sina hälsoappar och aktivitetsarmband så det är mycket win ändå. Dessutom kan man ta sig tid och njuta mer av stjärnhimlen som ligger som strössel ovanför huvudet.

Fast det höll på att bli som så att vi inte kom upp eftersom SJ strulade hela dagen. Katta skulle kommit med tåget som kom fram till Åre strax efter kl 15 men klockan 12 stod det tåget fortfarande kvar på perrongen i Stockholm. Eftersom hon anade vart det barkade (tåget ställdes senare in helt) så kastade hon sig till Bromma och tog flyget upp. Jag hämtade henne i Östersund och så körde vi raka vägen till Edsåsdalen där hon fick byta om i bilen och snabbladda pannlampan.

Sedan tog vi oss uppför fjället; i totalmörker med bara snö och träd och lite senare snudd på kalfjäll runt omkring oss.

Ibland såg vi en annan pannlampa skymta omkring oss. Det är så häftigt att vara ute och ensam fastän det är andra runt omkring. Alla hejar i spåret och det är god stämning trots att man inte känner varandra. Totalt var vi runt en tio personer som åt middag uppe på Vita Renen, varav några bodde kvar där uppe på fjälltoppen över natten.

Katta valde souvas medan jag slog till på en hemjgord gnocchi med svamp. Sedan avslutade vi med en varm choklad med grädde innan vi begav oss nedåt igen. Så jäkla bra torsdagskväll alltså!

Vita Renen är ett klassiskt utflyktsmål. Har ni läst detta:

> Min allra första kvällstur till Vita Renen med gänget från Houdini

> Vita Renen i dagsljus; när vi tog oss dit med mormor – power ladyn i min familj

> Den gången när vi sprang till Vita Renen (och jag samma dag lärde mig crawla på 30 minuter)

> Förra säsongens sista skidtur gick till Vita Renen den 18 april; här är bilderna från våren i dalen och snön på fjället