Träningsglädje

Igår blåste det snudd på storm på fjället men jag tog med Hazel på en tur för att känna på vinden och hur den friskade upp själen inom mig. Kragen på jackan piskade mot kinden och vindbyarna försökte lägga krokben på mig. De tidigare skidåkarnas spår hade snöat över och vi gick över vågformade drivor av snö på vår promenad mellan kala fjällbjörkar och övervintrade myrmarker.

Det var rätt så fint ändå. Fast på kvällen fick jag sota för min dag som började med skidåkning och slutade med snöskor. Musklerna högt upp i sätet tog spjärn och protesterade och det sitter i än idag. Jag går stelt, rör mig begränsat och känner hur min energi läcker åt de håll där den inte gör någon nytta.

Idag samlade jag lite kraft och tog mig upp mot Torstens stuga i Björnen tillsammans med en kompis – som visade sig vara grannstugan till Skiers där vi hade konferens denna fantastiska dag i höstas. Lätt en av de absolut vackraste fjälldagarna jag minns! Sedan värmde jag upp bastun och lirkade med mina muskler, rullade på min foam roller men kände faktiskt inte hoppet komma åter. Men – kanske vaknar jag upp som en ny människa imorgon?

Jag kom upp till Åre igår efter en vecka på vift. Nu börjar sportlovsveckorna med sportfirare överallt. Jag tänkte inte vara sämre så klockan 7 imorse hämtade jag turskidorna och tog en morgonsväng på isen med Hazel. Hon är en sportfirare av rang och håller sig inte till några enskilda veckor på året. Som hundägare får jag se till att hänga med. Det blir många power hours den här veckan och alla andra veckor framöver som hon är hos mig. Jag tänkte prova på några nya sporter med henne under veckorna som kommer!

Såhär såg Åre ut imorse!

Och såhär ser Hazel ut för er som glömt – hon har ju trots allt inte varit hos mig sedan i höstas!

Jag cyklar hela året, sommar som vinter, men en sak har jag alltid haft svårt för och det är det här med att fixa med cykeln. Typ byta till dubbdäck och sådant. Det är alltid en hög tröskeln mellan säsongerna. Eftersom jag bara fått punktering en gång har jag inte behövt byta slang och kränga av däck och greja, så jag är ovan helt enkelt. Och okunnig. Jag vill helst bara cykla!

I senaste numret av Utemagasinet – eller om det var tidningen Friluftsliv – så var det ett reportage om att cykla fatbike på fjället mellan fjällstugor. Det ska jag verkligen göra i vinter. Gärna på skare med solsken och blå himmel! Men, det är minst lika härligt att cykla cyclocross på vintern, med dubbdäck på går det stadigt trots is som underlag eller hårt packad snö. Kolla bara hur lycklig jag ser ut:

Jag fick hjälp av min kusin Conrad, som går i femman och redan är proffs på det mesta och särskilt allt sådant som har med cykel att göra, att byta till dubbdäck på cykeln. Skönt med egen mekaniker alltså! Det är egentligen inte jättesvårt att byta däck, mest lite meckigt att kränga av däcket och att få på det igen. Särskilt när jag dessutom slarvat bort min däckavkrängare.

Jag cyklar i storm tights från Craft, underställströja, en cykelspecifik lager 2-tröja (som har fickor i ryggen för saker man vill ha med, men jag har sällan med något faktiskt) och så min ytterjacka. Mina booties i neopren är ovärderliga, liksom mina hummerhandskar. Ja de kallas så eftersom fingrarna delas upp i två partier så att man lättare kommer åt växlarna.

Jag och Conrad gav oss iväg på perfekt snöiga vägar. Ju längre ut i skogen vi kom desto färre bilspår var det – och istället blev det slirigare. Efter ett tag tog vägen slut och vi kom ut på en åker som vi pulsade oss över – och på andra sidan mötte vi mina föräldrar som åkt turskidor.

Vi slog följe med dem hem på en oplogad skogsväg som var svårcyklad. Det är bra med neoprenbooties också när man måste plöja igenom snön!