Träningsglädje

I onsdags eftermiddags hämtade vi upp en husbil från Touring Cars och började köra norrut. Vi har kört runt 120 mil genom Sverige och Norge och står nu och väntar på den sista etappen innan vi kommer till Lofoten som vi längtat till i flera månader. Vi ska fota den här husbilen, en Hobby Siesta A65, och förhoppningsvis leverera fina bilder i magisk miljö till vår uppdragsgivare som hyr ut husbilar.

Vår resa med husbilen kommer att ta ungefär en vecka och även om vi bara kört i ungefär två dagar ännu så är det som att vi sett allt. Gårdagskvällen var magisk även om vi inte hann med den nattfärja som vi tänkt på grund av vägarbeten – men istället fick vi en alldeles ljus natt med rosa himmel, en golden hour som aldrig tog slut och hav och berg. Att passera polcirkeln var magiskt; det var något särskilt när vi körde förbi gränsen som markerar den yttersta latituden där solen inte går ner vid sommarsolståndet.

Att köra husbil är relativt enkelt bara man tänker på att man faktiskt kör ett rätt så stort fordon. Det gick fint att köra dels ut ur Stockholm, dels på E4:an och på de norrländska öde vägarna där vi bara såg älg och ren – och så smala slingriga norska vägar där det mest kör andra husbilar och lastbilar.

I bilen finns prick allt man behöver; till och med dusch! Katrin lagar fenomenalt god fjällmat och inledde resan med att fixa röding och färskpotatis. Vi tog vattnet från forsen där vi stannade och kryddade med fjälluft och lite annat lokalproducerat som hon köpt med sig. Katta och jag har hittat resans temasånger och skrålar bäst vi kan från förarsätet. Om kvällarna kryper vi upp i våra sängar – det finns plats för sex stycken – och blickar ut i ljuset som aldrig tar slut innan vi drar ner persiennerna och sover gott. Det är som det ska vara på roadtrip och så som jag förväntat mig att det ska vara i husbil.

Jag tycker om kontrasterna mellan strävsamhet och lyckorus. Däremellan existerar inte så mycket för mig. Jag förstår att vi alla är olika och att det inte finns något som är bättre men jag tror också det är viktigt att faktiskt kartlägga sig själv och förstå varför man fungerar som man gör.

Att vilja ha roligt är inte att välja den lätta vägen trots vad man kan tro. Ingenting kommer av sig själv och allra minst landar det roliga saker i knät utan att man påverkat vägen dit själv. Det svåraste med att göra saker annorlunda är att faktiskt göra saker annorlunda; att sticka ut från det förväntade, eftersom vi formas och påverkas så mycket av gemensamma värderingar och strukturer. Omgivningens respons och reaktion är det som kan vara allra svårast i sitt val att välja något annat än det förväntade.

Jag lever ett liv som i sociala medier ser ut att vara problemfritt, enkelt och rätt så roligt. Roligt är det, men jag har också det andra. Som jag beskrev till en vän så tror jag att en person som jag som har förmågan att känna glädje i hela kroppen när jag står på en fjälltopp och det liksom svindlar av förtjusning inombords men som också har lättare att känna meningslöshet trots att det egentligen inte finns någon rimlig anledning.

Mina tankar växlar ofta mellan de kontrasterna: närheten till glädjen, men också närheten till hopplöshet.

För mig är det lite som vädret i fjällen; det kan växla snabbt. Jag satt i bilen för några veckor sedan och började köra i vemod men hittade världens kick längs vägens gång. Trots att ingenting egentligen hänt förutom att jag medvetet styrt mina tankar. Sedan jag kom underfund med hur jag styr mitt välmående är jag inte rädd för mina dippar. De definierar inte mig eller den jag är under de timmar de varar. De är inte av de allvarligare slaget men i min jakt efter att alltid känna äventyr smyger sig vardagen ibland på. Jag är alltså inte alltid #highonlife per automatik.

När jag har diskuterat detta med vänner så pratar vi ofta om att vissa är som motorvägar och andra som berg och dalbanor. Jag är en berg och dalbana och jag har tränat upp mitt tankemönster att ha väldigt mycket svindel i magen och att använda uppförsbacken till nästa utförstjusning till något positivt. Jag sprider rätt mycket energi runt omkring mig och jag behöver laddning.

Mitt främsta verktyg när jag känner mig nedslagen av ingen egentlig anledning är att påminna mig om att det är en tillfällig känsla som är här och nu. Lite som ett moln.  Det har oftast inget att göra med den jag är eller det jag gjort. Inte heller med hur andra ser på mig. Den påminnelsen kan verka banal och oviktig men använd den och det blir kraftfullt.

Oftast ser jag till att aktivera mig för att inte fokusera för mycket på det där molnet. Jag går ut till exempel. Jag tar promenader eller löpturer till platser som har bra energi. Aktivitet frigör bra grejer i kroppen som hjälper mig att hamna på rätt köl igen. Det laddar mig.

Är det kväll så vet jag att jag kommer tänka annorlunda när jag vaknar nästa morgon. Och den vetskapen är jag trygg i och gör att jag somnar gott och faktiskt – vaknar med en annan känsla i kroppen.

Jag tror att om jag gjort så som samhället gör och som normerna vill att vi ska göra så hade hopplösheten bubblat under huden och fått fäste. Min mening och varför med mitt liv ligger inte i att göra som alla andra. Jag vill att det ska vara roligt att leva. Och det är inte enkelt. Men det är alltid värt det.

Mörkret har sänkt sig över Stockholm, vinden har tagit i och jag sitter på en balkong och lyssnar på kvällen. Globen är upplyst i blått långt där borta, NK-klockan snurrar i fjärran och jag ser kyrktorn och hustak och några lyftkranar. En tjock filt är virad runt mina axlar och skenet från min Macbook lyser upp runt omkring mig. Det är sen söndagskväll, snart midnatt, och det är ljuvligt att sitta ute och jobba i den här stillheten.

Jag har haft en helg med extra allt och jag vet att det som synts mest i mina bloggposter är vinkvällar och utehäng. Ni som sett mina instastories har sett annat. Häromdagen gick jag ner till källargymmet när det var som allra varmast ute. Jag brände av ett styrkepass med fokus på armar och axlar och körde till och med lite discoträning i form av bicepscurl bara för att det var roligt. Och imorse gick jag den klassiska rundan runt Kungsholmen; den som var ”min” runda när jag bodde just där.

Kommande vecka bjuder på kontraster och jag kommer hinna säga ett snabbt hej till Åre på tisdag innan jag är tillbaks igen i Stockholm på onsdag och packar in mig själv, Katta och Katrin i en husbil och åker upp till Lofoten i en vecka.