Träningsglädje

Jag är en löpare men jag springer inte alltid. Eller, såhär: ett löppass är alltid nära tillhands men under vissa veckor är löpningen lite slaskträning, när jag inte orkar göra något annat. Andra tidpunkter är löpningen något jag gör dedikerat och med syfte.

Och jag tänker att det är nu jag ska börja springa med syfte för den här säsongen.

Det jag skulle vilja ha inför det är faktiskt ett par nya löparskor. Eller helst flera: jag behöver nya terrängskor (lätta och smidiga med bra grepp på blöt spång och sten) och nya mängdskor (jag trivs så himla bra i Adidas Ultra Boost men är nyfiken att prova på nya Pure Boost).

Den här veckan är målet 2-3 löppass. Rätt så korta för att komma igång mer regelbundet på ett bra sätt och mest för att hjärnan och musklerna ska hitta rätt. Ett av passen kommer att vara i form av intervaller men jag har inte bestämt ännu om det blir tröskelintervaller eller backintervaller.

De asfalterade vägarna ligger torra här i Åre men där det aldrig varit plogat i vinter är snön fortfarande djup och tungsprungen. Om det blir kalla nätter kan nog skaren ligga fin på morgonen och bjuda på fint underlag.

Om du också står inför årets första löppass – eller ska börja springa lite mer än tidigare, så tycker jag att du ska läsa detta:

> misstag du gör som löpare

> testa det här: trail safari!

Om du vill springa men tycker att det känns segt att komma upp ur soffan. Då har jag ett tips jag skrivit om många gånger förut: tänk att du ska springa i 15 minuter. Ja, bara en kvart! En kvart är inte så mycket, det grejar du – eller hur! Det är knappt jobbigt!

En kvart bortåt ger dig också en kvarts löpning hemåt – vilket blir ett bra pass på 30 minuter och det bästa sättet att lura hjärnan på!

Jag skulle åka tåg i 40 mil för att bloggcoacha en person i helgen – och sedan 40 mil tåg hem samma dag. Det var uttänkt det där med tåget; tid att ta det lugnt, tid att jobba och tid att filosofera lite medan Sverige passerade i hög hastighet utanför fönstret.

En minut innan avgång från perrongen kommer ett meddelande om en olycka längs vägen och att man inte vet hur länge tåget kommer bli ståendes. Man vet inte heller när vi  kommer att kunna åka runt olyckan på ett annat spår – men klart är i alla fall att det spåret är rätt trångt på grund av annan trafik.

Jag gör en snabb överslagsanalys i huvudet och två saker står klara, eller, egentligen tre:

1) Jag hoppas att olyckan är lindrig och att det går bra för alla inblandade.

2) Vi står kvar på perrongen – det betyder att jag kan gå av vilket i sig möjliggör alternativa planer.

3) Om jag stannar kvar på tåget är det hög risk att jag missar mina anslutningståg och det finns ingen chans att hinna till mötestiden med min klient; och vi har inte många timmar att spela på eftersom jag också ska åka hem samma dag. Det är bäst att jag kommer på ett annat sätt att ta mig dit.

Rätt snabbt står det klart att det jag ska göra är att:

1) Gå av tåget.

2) Åka hem och stänga igen mina resväskor från Sydafrika och lägga in dem i bilen.

3) Köra 40 mil söderut för mötet – och sedan samma dag köra halvvägs upp till Åre eftersom det ändå var slutdestination i slutet av helgen.

Någon annan skulle kanske stressat, svurit och suckat över nästan 100 mil i bil en dag (140 mil inklusive den sista biten till Åre) men jag gjorde aldrig det. Jag förvånade faktiskt mig själv lite men jag insåg att det är såhär jag är. Mitt huvud är fullt med lösningar. Och när jag spolar tillbaka lite i mitt liv så ser jag hur det går igen i allt jag gör, tycker och tänker.

Jag säger inte att jag är världsbäst – alltså: mina lösningar behöver inte alltid vara de enda rätta. Men när något händer mig så agerar jag utifrån en plan b.

Jag tänker nästan alltid i konsekvenser. Det i sig gör att jag inte har tid att gnälla för det gör ingen skillnad och det tar mig ingenstans – jag är redan på väg därifrån.

Att tänka i lösningar är en egenskap jag är stolt över; den gör att jag alltid är på väg framåt. Men det kan också vara en jäkligt jobbig grej. Huvudet får aldrig vila – det finns ju alltid en lösning som är lite bättre på i stort sett allting vilket gör att tankeverksamheten är alltid står med knappen påslagen och aldrig avknäppt. Så är det med allt: ingenting är bara bra.

Efter att ha suttit så himla mycket i bil så var det skönt att komma fram till Åre idag när solen fortfarande sken. Det första jag gjorde var att samla på mig 10 000 steg på en fjällpromenad. Nu ska jag ha en skön söndagskväll och njuta av att surfa mina favoritbloggar och styra upp kommande dagar så gott det går. Jag har en känsla av att det snarare handlar om att hålla i sig och åka med på resan som heter livet.

Jag måste få berätta lite om en av mina absolut bästa hotellupplevelser: på Leeu House i Franschhoek. Det är ett litet ställe – men de bygger just nu en hel vingård så att man ska kunna bo bland vinrankorna. Jag tror jag måste komma tillbaka till Franschhoek då – och testa deras nya hotell.

Franschhoek är för övrigt ett namn som jag aldrig lär mig stava till, jag blir bokstavsblind när jag ser bokstäverna efter varandra. Så när jag ska skriva ett inlägg som innehåller namnet Franschhoek måste jag gå in på deras officiella sida och copy+paste direkt därifrån så att jag inte skriver fel.

Hur som helst; Leeu House är ett sådant där ställe som fått ett riktigt högt omdöme på Booking.com – 9.9 tror jag det var. För 3500 rand (typ 1700-1800 kr) bokade jag en natt där. Jag ångrar det inte sekund. Herremingud vilket ställe. Allting var så extremt perfekt (minus vädret) så jag hade kunnat stanna en evighet!

Leeu House drivs av en indier. Det märks på subtila sätt; i hur personalen är klädd och i hur stilrent sobert allting är. Tänk stram indisk lyx som varken är för prålig eller för bufflig utan bara avslappnat modern. Rummen är ljusa och fina med fantastiskt skön säng att sova i. Perfektion helt enkelt!

Förutom hotellet Leeu House så äger man också ett mikrobryggeri alldeles intill och topprestaurangen The Tasting Room där dresscode är vad man vill – beroende på vilken upplevelse man vill ha.

Leeu House är ett vänligt lyxhotell. Minibaren ingår – det gäller även vinerna som kylen är fylld med. Och som står i lobbyn på eftermiddagarna. Och all övrig dricka eller snacks. När vi satt i lobbyn och väntade på att åka mot flygplatsen när vi skulle hem så fick vi en liten bricka med handgjorda snacks – och när vi varit ute på kvällen innan och kom tillbaka till rummet stod världens fluffigaste tofflor och väntade vid sängen, tillsammans med en flaska vatten och en bit mjuk fudge. Och en liten present där köpet hotellet gjort gått till välgörande ändamål. Små saker som gör stor skillnad i upplevelsen.

När vi checkade in så undrade nyfiken personalen var vi bokat bord på kvällen, och en kvart innan vi skulle gå dit så ringde de till rummet och erbjöd en bil som tog oss dit.

Frukosten på Leeu House var magiskt bra: ett litet utbud men riktigt bra kvalitet. Vi fick ingefärsshots och jag åt världens godaste omelett med bacon medan Kenth tog en rösti gjord på kikärtor som var lika snygg som en elegant middagstallrik.

Utanför hotellet finns en pool med dramatisk berg som snygg backdrop. När vi var där var det blåsigt och lite regnigt så poolen hamnade mest på mina bilder – men den väntar på mig när jag kommer tillbaka!

> Franschhoek Wine Tram – ett tips för att besöka vingårdarna!