Jag skulle åka tåg i 40 mil för att bloggcoacha en person i helgen – och sedan 40 mil tåg hem samma dag. Det var uttänkt det där med tåget; tid att ta det lugnt, tid att jobba och tid att filosofera lite medan Sverige passerade i hög hastighet utanför fönstret.

En minut innan avgång från perrongen kommer ett meddelande om en olycka längs vägen och att man inte vet hur länge tåget kommer bli ståendes. Man vet inte heller när vi  kommer att kunna åka runt olyckan på ett annat spår – men klart är i alla fall att det spåret är rätt trångt på grund av annan trafik.

Jag gör en snabb överslagsanalys i huvudet och två saker står klara, eller, egentligen tre:

1) Jag hoppas att olyckan är lindrig och att det går bra för alla inblandade.

2) Vi står kvar på perrongen – det betyder att jag kan gå av vilket i sig möjliggör alternativa planer.

3) Om jag stannar kvar på tåget är det hög risk att jag missar mina anslutningståg och det finns ingen chans att hinna till mötestiden med min klient; och vi har inte många timmar att spela på eftersom jag också ska åka hem samma dag. Det är bäst att jag kommer på ett annat sätt att ta mig dit.

Rätt snabbt står det klart att det jag ska göra är att:

1) Gå av tåget.

2) Åka hem och stänga igen mina resväskor från Sydafrika och lägga in dem i bilen.

3) Köra 40 mil söderut för mötet – och sedan samma dag köra halvvägs upp till Åre eftersom det ändå var slutdestination i slutet av helgen.

Någon annan skulle kanske stressat, svurit och suckat över nästan 100 mil i bil en dag (140 mil inklusive den sista biten till Åre) men jag gjorde aldrig det. Jag förvånade faktiskt mig själv lite men jag insåg att det är såhär jag är. Mitt huvud är fullt med lösningar. Och när jag spolar tillbaka lite i mitt liv så ser jag hur det går igen i allt jag gör, tycker och tänker.

Jag säger inte att jag är världsbäst – alltså: mina lösningar behöver inte alltid vara de enda rätta. Men när något händer mig så agerar jag utifrån en plan b.

Jag tänker nästan alltid i konsekvenser. Det i sig gör att jag inte har tid att gnälla för det gör ingen skillnad och det tar mig ingenstans – jag är redan på väg därifrån.

Att tänka i lösningar är en egenskap jag är stolt över; den gör att jag alltid är på väg framåt. Men det kan också vara en jäkligt jobbig grej. Huvudet får aldrig vila – det finns ju alltid en lösning som är lite bättre på i stort sett allting vilket gör att tankeverksamheten är alltid står med knappen påslagen och aldrig avknäppt. Så är det med allt: ingenting är bara bra.

Efter att ha suttit så himla mycket i bil så var det skönt att komma fram till Åre idag när solen fortfarande sken. Det första jag gjorde var att samla på mig 10 000 steg på en fjällpromenad. Nu ska jag ha en skön söndagskväll och njuta av att surfa mina favoritbloggar och styra upp kommande dagar så gott det går. Jag har en känsla av att det snarare handlar om att hålla i sig och åka med på resan som heter livet.