Vi har nog alla varit där. Beundrat någon person. Kanske varit lite avundsjuk. För allt har verkat så perfekt. Han eller hon verkar ha haft allt och lite till och vi har önskat att han eller hon var vi. Att det var vi som var perfekta. Levde det där perfekta livet. Att det var vi som hade allt och lite till.
Men vi vet ju sällan att det är så där perfekt. Egentligen.
Det är lätt att förblindas. Att trilla in i det där tänket om att att det som syns och märks utåt är det enda som finns. Och vem visar med vilje upp den där fasaden som inte blänker och är polerad?
Att läsa bloggar är nästan en hälsofara. Vem, särskilt med tanke på topplistebloggarna, skriver om sådant som inte är picture perfect? Vem visar upp de dåliga bilderna? Vem skriver om sitt omysiga fredagsmys? Vem skriver om skiten och det jobbiga? Nä just det. Ingen. Det mesta är rosa, glamoröst och rätt så fint och fluffigt. Och man trillar rätt ner i avundsjukan.
När man läser bloggar är det nästan så att man bör göra det med filtrerande glasögon på sig. Som skalar ner det mesta några nivåer. För allt är inte guld som glittrar. Inte heller den där bloggaren som verkar så cool och grym. Som man är avundsjuk på. Som man önskar att man var som. Eller i alla fall hade det lite som.
Jag lämnar er med några bilder som illustrerar mitt budskap. Samma ställe, men bara några 100 meters skillnad. Minns det till nästa blogg du läser. Vi har alla våra utmaningar och motgångar. Det finns många sanningar.
